- Project Runeberg -  Skrifter / 2. Vittra skrifter. I. Tal, dikter m. m. /
39

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två föredrag - Några drag av kulturens offerväsen (1880)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ytterligare uttänjbar: men i verkligheten kommer ändå
varje människa till en punkt, då hennes kraft att leva
är uttömd. Ingen kan veta, när en pilt födes, huru
långt han skall hinna i bildning, ifall han får leva,
och ifall hans naturliga begåvning är mycket stor, och
hans vilja att skaffa sig bildning blir mycket stark.
Han kan bli, såsom Kant, ej blott en grundlärd man
utan en av banbrytarna i bildningens värld. Detta är
möjligt; men säkert är ej blott det, att, huru långt han
än kommer att rycka bildningen framåt, så skall det
nya steget i alla fall vara bra likt ett och annat
gammalt steg, som är taget förut, utan även det, att om
blott livskraften räcker till, den utmärkte mannen en
gång skall befinnas, såsom just samme Kant, hava
överlevat sig själv, så att de tankar, med vilka han en
gång satt världen i rörelse, för honom själv blivit icke
levande och rörliga andegestalter utan fixa idéer.
Således skapar sig även den store mannen med allt sitt
väldiga arbete till sist behovet att få dö, och detta
medger man, då man säger vid graven, att den trötte
behövde komma till ro. Men detsamma, som här sagts
om den enskilde, gäller ock om familjen, folket,
nationaliteten: var och en av dessa har sin tid att träda
in i kulturarbetet, d. v. s. i historien, och när de där
en tid arbetat, skapa de sig till sist det sista behovet:
det att få dö. Detta visar, att även behoven hava en
gräns, åtminstoine för de enskilde och för de
människoklasser, som i någon mån bevara analogierna till
en mänsklig individualitet. Gör även hela
mänskligheten detta? Utan tvivel; och därför skall väl även
för mänskligheten inträda en katastrof, som kommer
de genom bildningen mångdubblade behovens flöde

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 20:27:22 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/2/0039.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free