- Project Runeberg -  Skrifter / 3. I mänsklighetens livsfrågor. I /
54

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vad vi behöva (1865)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

54

I mänsklighetens livsfrågor

av de självsvåldiga och lekande vindarne från
Medelhavet och det hedniska Syrien eller av dem, som trivas
mellan Basans klippor och omsvepa öcknen kring
Saltsjön eller de Dödas hav. Men säkert är, att det
obestämda och oroliga i dessa rörelser häntyder därpå,
’ att icke allt är så väl beställt, men att det är något som
fattas.

Vi hava hittills fäst oss vid det oroliga i den rörelse,
som för det mänskliga livet i dess olika skiftningar blir
ett nödvändigt uttryck. Det oroliga i denna rörelse
var ett ’tecken till någon brist i livet. Men av denna
brist finnes ännu ett annat tecken, vilket vi icke vilja
förbise. Det är f r å n v a r O’ av rörelse. Detta
tecken synes vara det förra rakt motsatt, men det
häntyder lika väl som detta på ett fel i livet. Vi talte
för en stund sedan om timvisaren. Han får icke
löpa så hastigt som en minutvisare, men han får icke
heller stå alldeles stilla. Inträffar detta, då är det
något fel i urverket.

Låtom oss alltså ett ögonblick se oss om i världen
för att tillse, huruvida vi där påträffa även
stillaståendets fel. Den alltför oroliga rörelse, varom vi
hittills talat, fanns icke hos alla, åtminstone icke hos
alla i alla tider av deras liv; och därföre kan det
ännu finnas tid och rum för det fel, som kallas
stillastående.

Jag är nästan säker därom, att var och en ibland
oss någon gång hos sig själv märkt en oövervinnerlig
tröghet, en fullständig liknöjdhet för allt vad som
sker eller icke sker, ett slags dvala, endast därigenom
skild från sömnen, att man visste sig vara vaken.
Man erkände alltför väl, att det icke borde vara så,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 21:22:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/3/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free