- Project Runeberg -  Skrifter / 3. I mänsklighetens livsfrågor. I /
169

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NATURENS FÖRBANNELSE

169

och näbb. Men den duvan skall du icke lyckas fä
fatt: hon skall gömma sig i sin ark, när man förföljer
henne. En gång skall väl floden av synd och tvivel
hava lagt sig, och då skall hon sväva fri igen över
jordens dalar; då skall kanske – —

— Ursäkta att jag avbryter, men du kommer nu in
på ett kapitel, som jag icke begriper och kanske icke
heller vill begripa. Låtom oss återvända till vårt ämne.
Du måste enligt det föregående erkänna, att man i
paradiset antingen icke åt eller att det icke är någon
förbannelse i det att ett liv går under för ett annat.

— Jag erkänner intetdera. Att man även i paradiset
åt, därom talar skriften uttryckligen. Skaparen säger
till människan: »Si, jag haver givit eder allehanda örter,
som frö hava på hela jordene, och allehanda fruktsam
trä, och trä, som frö hava i sig själva, eder till mat.
Och allom djuren på jordene och allom fåglom under
himmelen och allo thy, som kräka på jordene och liv
hava, att de skola hava allehanda gröna örter till att
äta.»1 Detta yttrades före syndafallet, och
förbannelsen var således ännu icke kommen. Jag erkänner
alltså, att det icke är en förbannelse, att ett växtliv
offras; men det är också icke om ett sådant liv som
fråga nu är, utan om de i egentlig mening levande
varelsernas liv. Växten känner ingen smärta, när han
faller för lien; men djuret våndas, när det lägges på
slaktbänken, eller när det sönderslites av ett vilddjurs
klor. Det är i denna vånda och smärta, som jag finner
förbannelsen, och den kan du omöjligen förneka, så
länge du ännu äger kvar en mänsklig känsla. Jag
skulle därföre möjligen kunna ändra mitt påstående så,

1 i Mos. i: 29—30,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 21:22:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/3/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free