- Project Runeberg -  Skrifter / 3. I mänsklighetens livsfrågor. I /
174

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174

I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR

du, om det låge i deras ursprungliga natur att dö,
åtminstone att dö på ett sådant sätt som nu sker, att
deras natur då skulle uppresa sig mot döden och
med alla kvarvarande krafter söka att hålla honom
avlägsnad? Vårföre är dödsstraffet det svåraste straff,
som av staten kan en människa påläggas? Och
vårföre kan man genom hotelse av död förmå somliga
att offra allt vad de annars hava kärt på jorden?

— Därpå kunde jag helt kort svara, att om någon
fruktar för döden, så sker detta därföre att han
anser honom för ett ont, men därav att han anser
döden för ett ont, följer icke, att han också verkligen
så är. En stor del av den fruktan, som vid tanken på
döden hos människorna är fästad, torde dessutom
härleda sig från den oriktiga föreställningen, att någonting
obehagligt kunde följa efter döden.

— Och du anser förmodligen, att efter döden följer
ingenting?

— Jag anser, att efter döden följer mycket, ty
naturen är evig och stannar icke i sin fortgång därföre,
att individerna uppgivas i vägen. Men vad som
inträffar efter det eller det individuella livets
utslocknande träffar icke detta individuella liv. Det har
spelat ut sin roll i världsutvecklingens stora drama;
och om det fallit i fjärde akten, eller i tredje, i andra,
ja till och med i den första, så överensstämmer det
icke med det naturliga skådespelets lagar, att det skulle
på nytt framträda i den femte. När den enskilde är
borta, så är han borta.

— Richard, Richard! — inföll här Hugo (han med
den svärmande blicken, som av sina vänner gemenligen
kallades mystikern, under det att Georg bar namnet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 21:22:08 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/3/0174.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free