Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
175
filosofen) — nu, Richard, tycker jag icke om dig. Detta
försvinnande för evigt är något, som isar min själ.
Minns du icke, vad Schiller låter marquis Posa säga,
då han för sista gången trycker till sitt bröst Don
Carlos:
»— — Du verlierst mich Carl —
Auf viele Jahre — Thoren nennen es
Auf ewig.» —
Det är blott i dårens själ, som tanken på en evig
skilsmässa finner något fotfäste.
— Verkligen, Hugo? vad säger du då om detta:
»Farväl för evigt, ja för evigt, Cassius,
om nånsin mer vi träffas, le vi säkert;
om ej, nåväl, då är vårt avsked gjort.»
Jag förmodar, att du igenkänner dessa ord. De kunna
väl vara lika bra som de andra: auktoriteten är icke
mindre. Men jag ämnar icke stödja mina åsikter på
skaldeutsagor, aldraheldst då de äro tvetydiga och
dessutom äro lagda i andras mun, för vilkas
uppfattning skalden själv icke behöver gå i borgen. Här
är fråga om individernas försvinnande från livets
skådebana. Jag säger därmed icke att de övergå till
intet. I dem har också strömmat en åder av
naturens allmänna liv, och detta kan ej totalt försvinna,
sedan ådern förblött. Det återvänder i naturens rika
sköte, möjligen för att framträda på nytt i ett annat
uttryck; men om också detta senare skulle ske, så är
det icke det gamla individet, som ånyo framträder;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
