Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
I mänsklighetens livsfrågor
ty det gamla individet var det förra individuella
uttrycket av naturens liv, och det uttrycket är ju borta.
— Men — invände här Erhard — jag upprepar den
fråga, som jag nyss gjorde: om döden icke är ett ont
för individerna, varför hysä de för döden en så inrotad,
instinktartad förskräckelse? Ty det, som du nämnde
om fruktan för efter döden följande straff, förklarar
endast den medvetna fruktan, icke den
instinktmässiga fasan.
— Den saken — svarade Richard — förefaller mig
mycket enkel. Vill du svara mig på ett par frågor?
— Gärna.
— När är det, som fruktan för döden kan komma i
fråga, den fruktan, menar jag, om vilken vi här tala
och av vilken vi kunna äga någon erfarenhet? Är det
före döden, eller är det senare?
— Naturligtvis före döden.
— Naturligtvis. Men före döden, d. v. s. innan
döden infunnit sig, har den, som skall dö, då ännu
något kvar av liv, eller har han alldeles intet?
— Han har något kvar.
— Javisst; och han känner, att han har det kvar.
Det är denna rest av liv, som han instinktmässigt
fruktar att döden skall beröva honom. I själva
dödsögonblicket är han ovillkorligen nöjd att dö, ty han
äger då ej längre några de minsta resurser för ett
fortsatt liv, icke ens så mycket, att han kan önska att
få leva längre, emedan själva denna önskan vore en
yttring av liv och således betydde, att livet ännu icke
vore uttömt. Jag vill begagna ett mycket simpelt
exempel. Om du åt en hund, som är hungrig, givit
mat på en tallrik, och om du, innan han slutat sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
