Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
I mänsklighetens livsfrågor
— Vi kunna också gäma tills vidare stanna vid denna
tydning för att slita tvisten mellan Erhard och Richard.
Visst blir det en ovanligt inskränkt betydelse, som
sålunda åt naturen tillerkännes; men något mera torde
kanske för vårt föreliggande ändamål icke behövas.
Kan det visas, att vår jord med det liv, som på henne
rör sig, är belagt med förbannelse, så har Erhard
rätt; i annat fall, så länge ingen vågar påstå, att
förbannelsen kunde finnas annorstädes än på jorden, får
Richard sin vilja fram, att naturen, hon må tagas i
vidsträcktare eller inskränktare betydelse, icke träffas
av någon förbannelse.
— Jag skulle — inföll Richard — redan här kunna
göra en anmärkning, filosof! mot ditt sätt att skipa
rättvisa ’mellan oss båda; men jag vill spara denna
anmärkning tills något senare. Jag gissar, att filosofen nu även
vill hava en närmare bestämning av ordet
förbannelse.
— Alldeles — svarade Georg — vi fråga Erhard om
den saken.
— Förbannelsen, som jorden bär, är något ont, som
Gud pålagt henne för människans synds skull —
svarade Erhard.
— Då — återtog Georg — är saken snart avgjord till
Richards förmån, ty någon sådan förbannelse, som
den, om vilken Erhard talar, låter ej tänka sig och
finns därföre varken på jorden eller annorstädes. Jag
vill fråga dig, Erhard, om någon kan giva åt en annan,
vad han själv ej har?
- Nej.
— Har Gud hos sig något ont?
— Nej.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
