Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS EORBANNELSE 199
klarhet ett omisskänneligt drag av frändskap med det
eviga, som aldrig dör.
Filosofens öga blixtrade vid dessa ord, prästen
rynkade sin panna, naturalisten drog på munnen, och
mystikern flyttade sitt mörka huvud tillbaka från
handen till fönsterrutan, varvid de bristande skyarne på
ett underligt sätt speglade sig i hans ögas dunkla
grund.
— Efter denna utflygt på sidan — fortfor den
Platonska profilen — en utflygt, som dock icke torde
varit så alldeles ur vägen — böra vi kanske återvända
till vårt egentliga ämne: naturens förbannelse. Vår
ställning är för närvarande följande: Erhard vill tills
vidare med uttrycket natur icke förstå något mer än
jorden med vad däruppå är, och med
förbannelsen menar han ett ont, som drabbat jorden för
syndens skull. Det första påståendet, att detta onda skulle
komma från Gud, har han nämligen, såvitt jag minnes
rätt, icke velat vidare försvara. En obetydlig
anmärkning vill jag här göra, den nämligen, att öm
förbannelsen verkligen är ett ont, som drabbat jorden för
syndens skull, så ligger det redan i förbannelsens
definition, att jorden är av förbannelsen träffad, eller att
jorden är förbannad, förmodligen med allt vad på
henne är. Svaret på vår fråga, om naturen är
förbannad, skulle då redan på förhand vara givet såsom
ett jakande. Men då det just är därom, som striden
gäller, så få vi väl icke förutsätta svaret, och därföre
föreslår jag, att Erhard ändrar sin definition på
förbannelse så, att förbannelsen är något ont,
som kommerförsyndensskull, utan att ännu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
