Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE
243
ligheter. Först och främst kan jag ej begripa eller
fatta någon annan Gud än naturen själv i sin
oändliga fullhet av skönhet och livskraft, och satsen, att
Gud förbannat naturen, måste alltså för mig betyda,
att han skulle hava förbannat sig själv; en tanke,
som väl icke behöver någon vederläggning. För det
andra synes det mig vara mycket orättvist, om någon
skulle förbannas för syndens skull, att detta då skulle
träffa naturen, som aldrig syndat.
— Sålänge naturen för dig är, vad du sagt henne
vara, så är det visst icke underligt, att tanken på en
naturens förbannelse bjuder dig emot. Men säg mig,
Richard, anser du det möjligt för en människa att
synda?
— Naturligtvis gör jag det; verkligheten är det bästa
bevis för möjligheten.
— Jaså; jag gjorde dig annars denna fråga, emedan
jag ej var rätt säker, att du i ditt system hade någon
plats för det, som vi kalla synd. För egen del tvivlar
jag verkligen därpå.
— Huru så?
— Emedan för syndens möjlighet fordras något, som
jag i ditt system icke återfinner. Säg mig, Richard,
om du låge där nere i gräset och jag här uppe på
kullen toge en sten och kastade på ditt huvud, så att
döden därav blev en följd; beginge jag då en synd?
— Ja visst.
— Men om stenen låge lös på kanten av den här
klippväggen och, därigenom att honom understödjande
grus och småstenar småningom fallit undan, slutligen
fölle ned av sig själv och träffade ditt huvud; beginge
stenen någon synd?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
