Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
— Från naturen — den allmoderliga, som man
brukar säga.
— Riktigt. Och när den allmoderliga naturen åt
sina barn utdelar deras olika naturer, ger hon då
någonting av sig själv eller icke?
— Hon ger någonting av sig själv, så att hon
därigenom är närvarande, lever och verkar i dem alla.
— Helt visst måste det vara så. Men vilka varelser
bliva då de lägre: de, uti vilka naturen är mer
närvarande, eller mindre?
— De, uti vilka naturen är mindre närvarande; de,
uti vilka mindre av naturens eviga sanning och
rikedom uppenbarar sig.
— Så måste det vara. Då du nu erkänner, att
människan är högre än de andra varelserna, så måste hon
vara detta därigenom, att hos henne mera av naturens
eviga sanning och .rikedom uppenbarar sig; och de
andra varelserna äro lägre, därigenom att de av samma
eviga sanning och rikedom hava uti sig mindre. Men
nu hava vi förut kommit till det resultat, att alla
människor verkligen äro olyckliga, och att, om några icke
olyckliga varelser finnas, så äro dessa lägre. Måste vi
då icke erkänna, att man blir olycklig genom att äga
i sig mycket av naturen, och att man undgår olyckan
endast genom att äga i sig mindre?
— Det beror på, huruvida de högre varelsernas
olycka verkligen är en följd av deras högre ställning,
och icke tilläventyrs av något annat.
— Alldeles riktigt; men också var det till följe av
sin högre ställning som människorna kunde äga den
ondska, som nödvändigt gör olycklig. Och själva
olyckan var ju betingad av kunskapen, att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
