Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NATURENS FÖRBANNELSE 277
— Erhard är en ädel själ — sade han slutligen.
— En ädel själ — upprepade Richard häftigt. — Är
det ädelt att fördöma de döda, och förbittra livet för
de levande?
— Tro mig, Richard, Erhards hjärta har blött mer
än en gång, innan det blivit överdraget med denna
skorpa av en förfärande stränghet. Sådant går icke i
ett ögonblick. Men han är en ädelt anlagd
personlighet, färdig att offra allt för det han anser vara rätt.
Han älskar det goda och avskyr det onda. Synden
är honom av hjärtat förhatlig. Men även hans natur
har fått sitt dryga mått av syndens förbannelse.
— Vad menar du? — frågade mystikern.
— Jag menar, att bland andra förbannelser, som
synden medförer åt den mänskliga naturen, är även en,
som ligger däri, att under själva kampen emot synden
förtrampas livets renaste blommor.
— Jag förstår dig — svarade Hugo — en sådan
blomma är den i varje människosjäl nedlagda sympatien för
allt vad människa heter, närvarande, kommande eller
bortgången, till salighet bortgången eller — nej, det
är förfärligt. I sanning, det måste erkännas, att
synden måste vara en ryslig- makt; ty om också icke en
evig fördömelse låter sig bevisas, så är dock tanken
därpå tillräcklig att förstena en själ.
—• Synden bär sin förbannelse — sade Georg
allvarsam — och sträcker den, sig också icke över hela
evigheten, så sträcker den sig långt nog ändå. Huru är
det, Richard, har du ännu tänkt över resultatet av
vårt senaste samtal?
— Nej — svarade Richard — icke just mycket. Jag
har svårt att vederlägga, vad du då sade, men jag har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
