Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
. 276
j MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
— En varelse ämnad för sällhet skulle således hava
gått till evig död. Din Gud måste hava, överflöd på
tillbedjare, efter han har råd att offra så många?
— Gud beror av ingen. Just däri ligger Hans
över-svinneliga makt, att om millioner gå förlorade, och åter
millioner bortsopas för att kastas i eviga kval, så är
detta icke tillräckligt att blanda en droppe av bitterhet
i Hans eget eviga liv.
— Men i de saligas åtminstone, som icke äro dylika
gudar?
— Deras salighet är Gud allena; Guds liv är också
deras.
— Och detta skulle vara sanningen? — en förfärlig
sanning!
— Javäl förfärlig; förfärlig nog, och dock icke
förfärlig nog att väckä alla syndare till besinning. —
Gud hjälpe oss! — Men jag lämnar Er nu, mina
Herrar, plikten bjuder mig att vara på annat håll.
Erhard närmade sig dörren. Hugo gick hastigt till
honom, fattade hans bägge händer, såg honom i
ögonen och sade med darrande stämma:
— Men huru kan du, Erhard?
— Jag måste kunna, där Herren säger: du skall.
— Säger Han det verkligen ?
— »Predika ordet, hålt uppå i tid och otid, straffa,
truga, förmana» — så lyder Hans bud. Om också
husfadern gått förlorad, så kan måhända familjen vinnas.
Nu är det tid, just nu. Den lilla flickan har ej lång
tid kvar.
Prästen gick. Richard rodnade av vrede; Hugo var
blek; filosofens ansikte var lugnt, som om ingenting
passerat. Han gjorde några slag över golvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
