Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Naturens förbannelse (1866) - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314 I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR
icke absolut, då den är till endast i och för det ändliga
medvetandet.
— Tack, Georg — sade här naturpanteisten — jag är
ännu ej fullt säker på allt vad du sagt; men du har
åtminstone givit mig något att tänka på. Även åt Hugo
synes du hava givit något att grubbla över.
Hugo satt med korslagda armar och halvslutna ögon.
Georg gick fram och tillbaka över golvet. Samtalet
avstannade. En stund därefter kom prästen tillbaka. Hans
ansikte strålade.
— Lovad vare Gud —’ ropade han nästan jublande
— en själ räddad, räddad för evigheten!
— Huru är det? — frågade Hugo.
— Den lilla flickan, som den olycklige fadren så illa
hade misshandlat, är död. Hon dog med ett leende och
med Försonarens namn på sina läppar. — »Jag är så
nöjd» — hade hon sagt en stund förut — »att få gå till
Honom, som gjort min själ fri från synd och
förbannelse. Han är mitt liv — mitt liv i evighet.» — Det var
dock en vacker bekännelse. Jag är så glad, så glad.
Prästen avlägsnade sig åter. Richard följde honom
ut. Georg stod några ögonblick stilla med tankfull
min. Efter en stund försvann även han. Hugo
satt ensam vid fönstret med huvudet sänkt mot
handen. Jag vet icke, om han tänkte på naturens
förbannelse, på syndens makt och på dödens bitterhet, eller
om han tänkte på förbannelsens, syndens och dödens
Övervinnare; men när han några minuter senare
upplyfte sitt huvud och såg ut genom fönstret, hade regnet
upphört och löftets båge strålade i skyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
