Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Nilssons tankar om en altartavla och ett vackert landskap (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV NILSSONS TANKAR
41
skönare än solen; och då är icke heller solen det
skönaste av allt, som Gud skapat?
— Ja, när herr Conradi tar saken på det sättet,
så är det nog riktigt.
— Och vad är det då, som gör Luther så skön?
— Det är väl det, att han talar så vackert Guds
rena och heliga ord, och att hans ansikte skiner som
på Stefanus, som hade ett ansikte såsom en ängels,
när han stod för sina domare; och så tänker jag det
var med Luther också. Tror inte herr Conradi så
med?
— Det är jag alldeles säker på. Och! jag är
ävenledes säker på det, att den skönhet, som då
genomstrålade Luthers person, likasom fordom Stefani, var
en inre skönhet, en andens skönhet, som endast
därigenom angick kroppen, att anletsdragen och
åtbörderna gåvo ett uttryck åt det, som försiggick i själen.
— Det tror jag också. Och .så har jag tänkt, att vår
Frälsare måtte hava varit det vackraste, man kunde
tänka sig, eftersom hans helighet och hans guddom
måste hava lyst fram genom hans ansikte och i hans
ögon; och jag tänker att det var detta, som slog hans
fiender i örtagården med en sådan översvinnelig skräck
och fruktan, att de »gingo till rygga och föllo till
jorden».
— Nog rätt, fader Gustav; och det finns då en inre
eller andlig skönhet såväl som en yttre och kroppslig;
och vari tror då fader Gustav att den andliga
skönheten, själens och andens skönhet består?
-— Den består i Kristi tillräknade rättfärdighet och
oskuld.
— Men Frälsaren själv hade ju en sådan andens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
