- Project Runeberg -  Skrifter / 4. I mänsklighetens livsfrågor. II /
40

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Nilssons tankar om en altartavla och ett vackert landskap (1871)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

40

I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR

Tvärtom har jag, när jag genom Guds nåd lämnat mitt
gamla själv, åtminstone så mycket att det icke längre
hös mig är det härskande, och blivit en ny människa, i
själva verket kommit så att säga till mig själv, på
samma gång jag kommit till Gud. Och’ angående
Paulus och Luther ville jag säga, att den egentlige
och riktige Paulus var icke han, som var med om att
stena Stefanus och som förde de kristna i fångenskap
och förföljde Guds församling, utan den riktige Paulus
var snarare den, som drog ut till hedningarne för att
förkunna evangelium, han som predikade på
doms-platsen i Athen, vittnade i det stolta Rom och gav
sitt liv för Kristi skull. Och den rätte Luther var
icke han, som gisslade sig i klostret eller ville på
sina knän krypa uppför den heliga trappan i påvens
stad, utan den rätte och1 sannskyldige Luther var
han, som stod inför riksdagen i Worms och
frimodigt, ehuru med Hussens öde för ögonen,
betygade: »jag kan icke annorlunda; Gud hjälpe mig.
Amen.» Detta var för mig den verklige och riktige
Luther, och jag frågar er, fader Gustav, vilket ville
ni helst skåda, den Luther, som så talade och så
gjorde, eller en upp- och nedgående sol?

— Herr Conradi har talat så, att jag en stund
nästan trodde mig höra min välsignade pastor
Helle-fbrs, fast han visst var mera stilla, när han talte,
men man kände på sig, att det liksom brann i hans
själ och1 anda. Och visst ville jag tusen gånger hellre
hava varit med och sett Luther, som ni säger, än att
se på solen, så vacker hon är.

— Då är kanske också Luther i den ställningen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 00:46:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/4/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free