Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav Nilssons tankar om en altartavla och ett vackert landskap (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAV NILSSONS TANKAR
59
Gud är en person eller ett förnuftigt väsen. Förstår
ni mig?
— Mycket gott.
— Personen eller det personliga är nu alltid något
för mer och är en högre sorts verklighet än det
opersonliga.
— Det medgives.
— Om jag då har en skönhet, som uttrycker
någonting personligt, bör den icke anses vara av en högre
sort än den, som uttrycker någonting opersonligt?
— Jo, det tillstår jag, och det var väl därför jag
nyss skulle säga, att gossens skönhet var av en bättre
sort än lejonets. — Men säg mig, herr Conradi —
ty nu lyster det också mig att fråga —: uttrycker då
icke landskapets skönhet någonting personligt? Kan
man icke se på varenda bit därav, att allvisheten och
allgodheten varit med och inrättat allting så
beundransvärt, att aldrig någon konstnär kan göra det efter?
Säger icke Paulus, att »Guds eviga kraft och guddom
varder beskådad, när de besinnas av gärningarne,
nämligen av världens skapelse»? Och är icke Guds eviga
kraft och guddom någonting personligt? Jag bara
frågar ?
— Mycket rätt. Vi äro nu äntligen riktigt inne på
det, som oss emellan utgör tvistepunkten. Även
naturens skönhet uppenbarar Guds allmakt och allvishet,
ty man kan förstå, att, om icke en allvis och allsmäktig
Gud funnes, så skulle icke heller en sådan konstrikt
sammansatt natur finnas som den, vilken här omger
oss. I den mening är således även naturens skönhet
någonting personligt, att hon visar tillbaka på den
personlige Guden, såsom källan till all harmoni, även
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
