Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om auktoritet och självständighet (1872) - II. Om sann självständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM AUKTORITET OCH SJÄLVSTÄNDIGHET
97
heten skall uttrycka en fullkomlighet, så att
densamma alltid är någonting åtminstone i formellt
avseende högre än osjälvständigheten, så kan
självständigheten icke ligga i den blotta isoleringen såsom
sådan. Ty däri att vara ensam eller från allt annat
skild, ligger ingen fullkomlighet, utan fullkomligheten
beror i sådant fall därpå, huru man, då man är ensam,
bär sin ensamhet, om man då kan hjälpa sig själv
eller icke. Den fristående byggnadens
självständighet består ’dock icke i den blotta isoleringen åt alla
sidor, utan jag säger densamma ha ett självständigt
läge, emedan hans läge då icke längre ger det
intrycket, som om han av andra kringstående
byggnader behövde skyddas och stödjas eller med dem
tillsammans behövde ingå såsom delar i ett större
helt av byggnader utan i stället gör intrycket av
oberoende eller av att vara genom sig själv och icke
utanför sig själv behöva leta efter villkoren för sin
tillvaro — vari just all självständighet till sin
allmännaste karaktär består. Att nu byggnaden icke
kan ge ett sådant intryck utan att också ge intrycket
av isolering eller ensamhet, beror därpå, att han
väsentligen är ett ting i rummet eller har rummet till
sin form.
Det kan icke här vara vår mening att ingå i någon
fullständig förklaring av rummet. Dock emedan den
föreställningen är synnerligen vanlig, att allt, som är
självständigt, måste äga sin plats i rummet, och att
självständigheten väsentligen består just i detta, kan
det icke vara ur vägen att åtminstone kasta en blick i
förbigående på rummets natur.
Var och en erkänner, att rummet, såväl som tiden,
7. — Wikner, 1 mänsklighetens livsfrågor. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
