- Project Runeberg -  Skrifter / 4. I mänsklighetens livsfrågor. II /
98

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om auktoritet och självständighet (1872) - II. Om sann självständighet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

98

I MÄNSKLIGHETENS LIVSFRÅGOR

är en form för någon slags verklighet. Detta är
av ålder insett. Det är då också skäl att fråga sig
själv, vad man menar med det, att man kallar rummet
(ävensom liden) en form. Rätt ofta säges det, att
formen för en sak innefattar endast sådana bestämningar
i föremålet, vilka äro jämförelsevis abstrakta och tillika
för flera föremål gemensamma. Om ock i många
fall de formella bestämningarna framträda med en
dylik karaktär, så synes det dock icke vara riktigt att
här söka formens egentliga natur, alldenstund, om
ock många bland de i formen upptagna
bestämningarna äro för flera föremål gemensamma, formen dock
i det hela med alla de i honom inneboende
bestäm-ningarne även uttrycker sakens egendomlighet, så att
varje föremål äger sin för sig ensamt gällande form.
Så är t. ex. formen på ett ansikte, när man blott räknar
dit allt vad som dit hörer, sådan, att densamma
tillkommer intet annat ansikte i världen. Jag tror, att
man för att få veta formens betydelse kan välja den
utvägen att tänka efter, vad man menar med form
i dess allra enklaste och simplaste gestalt: den
kroppsliga formen. Denna framträder enklast i den
geometriska figuren, t. ex. i den plana figuren. Frågar
jag mig, vad det är, som åt den plana figuren ger den
eller den formen, så är det uppenbarligen det sätt,
varpå linierna, som omfatta figuren, äro anordnade
i förhållande till varandra. Men linierna utgöra, som
bekant är, figurens gränser, och figurens gränser gå
alltid där, varest figuren stöter intill någonting annat
än sig själv, så att vad som ligger på gränsens ena sida
hörer till’ figuren, och vad som ligger på gränsens
andra sida icke hörer dit. Formen är alltså i detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 00:46:44 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/4/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free