Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sändebrev till Zoofilos angående djursjälens odödlighet (1884)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÄNDEBREV TILL ZOOFILOS ANGÅENDE
DJURSJÄLENS ODÖDLIGHET.
(1884.)
Du frågar mig, vad jag tänker om djurens själar.
Det vill jag i korthet säga dig.
Först och främst är det min livliga övertygelse, att
den mera idealistiska riktning, som i motsats mot
realism och materialism städse gjort sig gällande och
vilken vi hava att tacka för bevarandet av mycket bland
det bästa vår bildning äger, likväl visat sig alltför
litet benägen att rätt uppskatta djurens själsliv. Den
hemliga bevekelsegrunden till denna obenägenhet
torde hava varit fruktan, att det kunde bliva illa
beställt med människosläktets höghet, ifall icke mellan
människan och djuret befästes ett stort svalg, så stort,
att; det icke längre kunde bliva fråga om någon egentlig
frändskap, för att nu icke tala om en möjlig
övergång från det ena området till det andra. En man,
som onekligen stod på höjden av vår tids bildning och
vilken annars på alla områden sökte göra gällande en
verkligen human uppfattning, biskop Martensen, yttrar
i sin Dogmatik: »Att naturväsendena dö, synes icke
innebära någon motsägelse; ty de äro icke individer
utan exemplar, genomgångspunkter för släktlivet:
således i följd av deras begrepp förgängliga och dödliga»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
