Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Guds förhållande till världen (1884)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDS FÖRHÅLLANDE TILL VÄRLDEN
225
Bestämmandet av det guddomliga eller absoluta
väsendet korn så alltid, åtminstone till en viss grad, att taga
formen av en rensningsprocess, vilket i språket tog
sitt uttryck i de många negationerna: oändlig,
oförgänglig, ovansklig, okroppslig, oberoende, o. s. v. En
bland de ofullkomligheter, som aldra först väckte
uppmärksamheten och såsom en ofullkomlighet
utdömdes, var tillvaron med början och slut, d. v. s.
uppkomsten och förgängelsen, och då dessa
syntes stå i oupplösligt sammanhang med
egenskaps-ombytet, växlingen eller förändringen, så blev man
inom varje livsåskådning, som närmade sig till att vara
en filosofi, tämmeligen snart och tämmeligen allmänt
ense därom, att all växling måste från det
guddomliga utmönstras, varmed också domen var fälld
över växlingens form: tiden. Allt ifrån Platons dagar
har begreppet om det tidlösa inom varje högre
filosofisk betraktelse nästan med det axiomatiskas rätt
haft sig en plats tillförsäkrad.
Vare sig det nu var oföränderligheten eller någon
annan fullkomlighet som vid det guddomligas
bestämmande för den mänsklige tanken trädde i förgrunden,
vägen, på vilken man åt det guddomliga sökte vinna
den åsyftade fullkomligheten, blev väsentligen en
annan, allt efter som man på samma gång hade ett
starkare eller svagare intresse för det guddomliga
väsendets enskildhet eller individualitet. Detta
intresse kunde, med bibehållen religiositet, vara mycket
olika, enär det icke för vilken betraktelse som helst
kan anses givet, att enskildheten eller individualiteten
är en fullkomlighet. Å ena sidan synes den visserligen
vara detta, så till vida som den så att säga innebär en
15. ■— Wikner, I mänsklighetens livsfrågor. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
