- Project Runeberg -  Skrifter / 5. Föredrag över Platon /
27

(1920-1924) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

PLATON

27

för allt vore en blandning av alla möjliga elementer,
närmare bestående av en mängd små kroppar av olika
slag, vilka sedermera i olika proportioner återfinnas
i alla enskilda ting. Dessa olika proportionerade
enskilda blandningar hava åstadkommits genom en i den
ursprungliga massan förorsakad rörelse, utgången från
förnuftet, vilket jämte den nämnda materiella
blandningen hos Anaxagoras utgör den andra principen, den
formgivande. Att Anaxagoras i förnuftet sökte den
formgivande principen hade sin grund däri, att han
observerade världens ändamålsenliga inrättning, vilken
icke gärna kunde hava att tacka den blinda slumpen för
sin uppkomst. Anaxagoras levde ett par decennier i
Aten under Perikles’ tid men drog sig, till följe av en
mot honom riktad anklagelse för ateism, undan till
Lampsakos. Ungefär samtidigt med honom vandrade
genom Italiens och Siciliens Helleniska kolonier en
man, vid vilken sagan fästat många besynnerliga
anekdoter, läkaren, prästen, talaren, undergöraren och
filosofen Empedokles. Han fastställde såsom princip de
fyra elementerna, vilka sedermera i de gamles fysik
spelade en så viktig roll, luften, vattnet, jorden och
elden. Dessa elementer voro, enligt hans åsikt,
ursprungligen förenade i en salig ro och bildade,
sammanbundna genom kärlekens attraherande makt, ett
ofantligt klot — varvid vi i förbigående kunna
anmärka, att hos de gamle klotformen, såsom uttryckande
det inom sig avslutade, åt alla sidor lika, ansågs såsom
den värdigaste formen för det absolut fullständiga och
självtillräckliga. Denna ursprungliga harmoni stördes
av hatet, som med sin repellerande kraft upplöste och
förskingrade de elementära momenterna. En produkt,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Feb 14 12:34:10 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wikner/5/0025.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free