Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
UPPSATSER I RELIGIÖSA ÄMNEN
själv utför ju en abstraherande verksamhet, då hon
aldrig förverkligar allt på en gång utan tills vidare
lämnar åsido ett för att giva verklighet åt ett annat.
I tiden är därföre abstraktionen oundviklig, och vi
skulle henne förutan aldrig komma ett steg framåt mot
den världsliga eller andliga kulturens mål. Hon visar
sig så mycket oumbärligare, som i detta livet allt
gemensam hetsförhållande också innebär en abstraktion.
Genom att frånse från de individuella karaktärerna
vinner man en rest av allmängiltig eller åtminstone
för flera gemensam art; men denna rest är en
abstraktion. Det för alla eller många gemensamma är
imellertid något, till vilket all bildning, den religiösa
som den världsliga, måste sträva; ty människan är
icke någon andlig atom eller en varelse i isolering;
det är henne i ingen mening gott att förbliva allena,
och den väg, på vilken hon har att vandra för att
i högsta mening finna sig själv, går, mer eller mindre
märkbart, genom varenda människosjäl och därtill
genom Gud själv. Att så måste vara, beror
därpå, att detta livet, om än så skröpligt, dock är
ämnat att vara en förgård och en förebild till det
eviga; men i det eviga livet är enligt Apostelns
försäkran Gud allt i alla, och då finns det ingen, som
där förer ett isolerat liv, utan alla hava i sitt liv
fullständigt upptagit varandras, i och med det att de
alla i sig hava upptagit det guddomliga liv, som
i dem alla är allt. Därföre går det väi an att i
detta livet finna sin egen vrångbild eller sitt ljugna
själv genom att tillspärra alla vägar, på vilka den inre
samfärdseln med andra äger rum, och så förbliva
sig själv nog; men sitt sanna själv, det en gång
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
