Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDDOMLIG SJÄLVUPPENBARELSE 99
och individuella föremål. Dessa måste då finnas, och
det absoluta står då genom sina egenskaper i
bestämt förhållande till dem. Detta innebär intet
intrång i det absolutas absoluthet; ty alla dess
förhållanden till de andra individuella föremålen äro blott
olika uttryck därav, att det är deras yttersta grund,
och egenskapen att vara den yttersta grunden står
alldeles icke i strid mot den att vara absolut. ■—
Vi hava nu vidare sagt, att det absolutas förhållande
till de övriga individuella väsendena består i
självmeddelelse. Därmed vilja vi hava uttryckt, att all
den fullkomlighet, vilken tillhör de ändliga
väsendena, den hava de av det absoluta, och det är det
absoluta, som i varje sådan fullkomlighet meddelar
dem ett moment av sitt eget liv. Det absoluta
väsendets förhållande till det ändliga väsendet kan icke
bestå i något annat än detta, att så långt det väsendet
självt medgiver, åt detsamma meddela fullkomlighet.
Detta kan icke heller innebära något intrång i den
absoluta självständigheten, det måste tvärtom anses
såsom uttryck för den största självständighet att icke
allenast själv vara fullkomlig utan även meddela åt
andra all den fullkomlighet, de äga1.
1 Kan det absoluta väsen*det således icke vara de relativa
väsendena förutan? Visserligen icke. Gud behöver detn, lika
visst som han behöver sina egna egenskaper. Men detta
behov är ej behov på annat sätt än så, som man t. ex. säger:
man behöver godhet för att vara god, skönhet för att vara
skön o. s. v. Detta behov är ingen brist, då behovet evigt
är tillfredsställt, och häntyder på intet beroende, då det,
som man behöver, är givet genom en själv. Låge det i Guds
väsen någon möjlighet för, att de relativa väsendena icke
funnes till; då vore han blott tillfälligtvis deras grund och
all världsförklaring vore då absolut omöjlig. Själva Guds
kärlek till världen vore då en tillfällighet, och han hade i
den kärleken icke blottat sitt eget väsen, vilket han nu gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
