Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 UPPSATSER I RELIGIÖSA ÄMNEN
nerna finnas någon, som, utan att med Gud
sammanfalla, likväl står honom så nära, att mellan Gud och
honom icke en tredje person kan tänkas. Denne
person kan just därföre icke vara mer än en. I
honom är då Guds kärlek uttryckt icke blott i
allmänhet på ett fullkomligt och harmoniskt sätt, utan även
så, att Guds kärlek aldrig kan tänkas i en annan
person få ett fullständigare uttryck. I honom bor då
all guddomens fullhet, och ingenting annat skiljer
honom från Gud än det, som ligger däri, att han dock
alltid är till genom att vara av Gud älskad eller född.
Denne person är den evige och enfödde Sonen1,
1 Är Sonen Gud? Naturligtvis beror svaret på denna
fråga därav, vad man med namnet Gud vill hava uttryckt;
och de, som om denna punkt strida, gjorde väl i att först
väl komma överens om, vad de med ordet Gud vilja mena,
innan de strida därom, huruvida uttrycket låter sig användas
om Sonen eller ej. De, som strida emot läran om Kristi
guddom, hava i allmänhet identifierat begreppen Gud och det
absoluta, vilken identifikation i det filosofiska språkbruket
är vanlig. Deras intresse går sedan med rätta därpå ut att
slippa dualism (eller triteism) och panteism. Säga vi:
Fadren är det absoluta, Sonen är det absoluta (och den helige
Ande är det absoluta), och den ene är ändå en annan varelse
än den andre; då måste vi antingen med Atanasii
Symbo-lum frisäga oss från all förbindelse mot tankens första lag
(vilket kan ske utan synd, sålänge man icke fullt inser, vad
en tankelag betyder), eller också antaga, att det finnes flera
det absoluta, vilket blir dualism (eller triteism), och att
det att vara det absoluta är en för flera föremål gemensam
karaktär, således det absoluta ett genusbegrepp, en
abstraktion, vilken åsikt är panteistisk. Skyende för dessa
konsekvenser säger man då om Kristus, försåvitt han skall vara
en annan varelse än Fadren: han är icke det absoluta, och
identifierande uttrycken Gud och det absoluta säger man då:
Kristus är icke Gud. — Under förutsättning av den nämnda
identifikationen är denna utsago naturligtvis ovederlägglig.
De, som försvara läran om Kristi guddom, ledas av det
berättigade intresset att i medlaren mellan Gud och
människor finna en varelse, som verkligen mäktar utföra denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
