Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM GUDDOMLIG SJÄLVUPPENBARELSE 121
tanke, i vilken alla andra Guds kärlekstankar äro
inneburna; och hans kärlek till Gud är den högsta
tänkbara kärlek, som en av Gud född varelse kan bära
till honom; och därföre är ock alla andra
väsendens kärlek till Gud i hans kärlek inneburen. På
sådant sätt är han evigt medlaren mellan Gud och
alla andra personer. Men denna medlareställning
innebär ingenting för de övriga väsendena tvingande eller
någon deras skiljsmässa från Gud, lika litet som de
hela tal, vilka äro upptagna i 1000, på något sätt
kunna anses våldförda eller från 1000-talet söndrade
därigenom, att de aldrig kunna vara upptagna i det
talet utan att också vara upptagna i 999. Ej heller
får man föreställa sig, att de genom Sonen med
Gud förbundna personerna äro i Guds kärleksliv
upptagna så, att de därvid själva förhålla sig passivt
och själva ingenting uträtta. I det eviga Gudsriket
sammanfaller det att vara av Gud älskad och att
är då både Gud och människa, och det är då detsamma, att
han år Gud och att han är den högsta människan.
Men blir, icke Kristus på detta sätt blott till graden, icke
till arten, skild från’andra människor? Vi svara: i) Han blir
från dem skild först och främst till graden, så att det är. rätt
att säga: han är högre än alla andra människor. 2) Han blir
från dem icke skild till arten så, att han skulle överstiga
begreppet människa i den höga betydelse, vari vi senast
togo detta ord. 3) Men han blir från dem skild till arten
genom att överstiga begreppet människa i betydelsen a);
och den gradskillnad vi tillskriva honom innebär då tillika
en artskillnad, så mycket mera i ögonen fallande, som han är
den ende i sitt slag. Han är den ende, åt vilken Gud givit
allt det, som åt en av honom född varelse kan givas: han
är den, som mottager Guds eviga självmeddelelse utan annan
avkortning än den, som är inneburen däri, att han med det
’ absoluta väsendet icke sammanfaller eller förlorar sin
individualitet. Därföre säger han med rätta: ”mig är given all makt
i himmelen och på jorden”; men hon är honom dock given.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
