Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser i religiösa ämnen (1871) - II. Om guddomlig självuppenbarelse (1871)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
UPPSATSER I RELIGIÖSA ÄMNEN
enligt föregående, också betyder, att ingen annan
såsom han älskar Gud. Han är Guds högsta kärleks-
mycket mindre för att kunna vara syndares frälsare. Man säger
då, att Kristus framför de blotta människorna har det
företrädet, att hans existens är oändlig även a parte ante (han
har en evig præ-existens). Denna karaktär tillkommer ingen
annan människa; därföre är Kristus icke en blott människa,
utan han är också Gud. Likasom en sådan ändlöshet åt bägge
sidor skulle räcka till ens att göra en varelse till människa,
då den icke räcker till att göra honom till ett riktigt
individuellt föremål! En åt bägge hållen i oändlighet utdragen
tidsexistens räcker lika litet till att utgöra den adekvata
formen för ett individuellt människoliv, som ett i alla tiders
tider fortsatt uppräknande av egenskaper hos ett föremål
räcker till att uttömma föremålets alla egenskaper eller
frambringa själva föremålet.
För vår del bestämma vi vår ståndpunkt i frågan sålunda:
Med motståndarne till läran om Kristi guddom påstå vi, att
vi på annat sätt än genom tankelagarnes upphävande måste
undfly faran av dualism (triteism) och panteism. Med
anhängarne av samma lära antaga vi, att Kristus är en
verklig medlare mellan Gud och människor, att i honom all synd
och allt ont är övervunnet, och att detta icke vore’ möjligt,
om han blott till graden vore skild från andra människor.
Vidare fordra vi såsom ett uttryck av den enklaste rättvisa,
att när hans personliga värde skall bedömas, man då icke
lämnar åsido något av de tillstånd, uti vilka han sig befunnit
eller någonsin befinner sig, allraminst hans högsta tillstånd,
nämligen det eviga, över tiden upphöjda. Sedan säga vi:
i. Om Gud är = det absoluta, då är Kristus icke Gud; och
om han vore Gud, så kunde han icke vara människa.
2. Om Gud icke blott är = det absoluta utan kan betyda
även ett väsen, som i det absoluta ensamt och omedelbart har
sin grund, så att ingen annan har det på samma sätt (om
begreppet Gud är genusbegrepp för en sådan varelse och det
absoluta); då är Kristus Gud; och
a) om människa då är ett väsen, som i ingen av sina
existensformer har sin grund endast i det absoluta, utan alltid
på ett i något avseende medelbart sätt har sin grund i det
absoluta; då är Kristus Gud och icke människa.
b) om människa däremot är ett genusbegrepp, omfattande
alla sådana personer, som någon gång i tiden framträda, och
som därjämte tillhöra evigheten och där antingen medelbart
eller omedelbart hava sin grund i det absoluta; då gå
begreppen Gud och människa in på varandras område; Kristus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
