Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SJUNDE KAPITLET.
Således nekar jag, att den gamle Joniske filosofen
hade rätt, som påstod, att striden var alltings ursprung,
och då naturligtvis även alltings mål. Allt vill
harmoni. Och det är framför allt människohjärtat, som
så vill. Detta nekar ingen. Ty även den, som i
sitt bröst bär ett vilt och oregerligt hjärta, så att
han icke tycker sig kunna vara stilla utan vill ut i
storm och brottas med vågorna på ett skummande
hav, han vill detta, just emedan ett sådant oroligt
yttre bäst harmonierar med oron i hans inre; och
således är det dock harmoni, som han söker. O, huru
har jag icke, min Herre Jesus, längtat efter harmoni
just uti de dagar, då jag som mest flydde stillheten,
då mitt liv som mest liknade ett hav av stigande och
fallande vågor, och då jag så långt borta som möjligt,
ja så långt som från ett utom synkretsen längesedan’
försvunnet land, hörde det bortdöende ekot av den
välbekanta stämman, som sade: »kommer till mig I
alle, som arbeten och ären betungade — och I skolen
finna r o till edra själar.»
Men ingen människa vinner ro och harmoni, utan
att hon i sitt innersta vunnit frid med Gud. Härpå
undrar väl ingen, om han antager, att en Gud finnes.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
