Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE KAPITLET
129
detta äger ett heligt allvar, så mycket mera som du
alltid var den sannfärdige. Du menar, vad du säger,
öch därav vet jag, att ditt innersta tanke- och viljeliv
uppgår i detta, att Gud är din Gud. Men sin Gud
kallar man på fullt allvar endast det, i vilket man
med fri vilja sätter sitt högsta, den grund, på vilken
man vill låta sitt liv vila, det yttersta villkoret för ens
egen tillvaro, som man därföre icke kan förlora, såvida
man icke totalt vill gå under, ja som man ville att
det skall bestå, även om allt annat, en själv
inberäknad, skulle förgås. Så hängiver du dig åt Gud, när
du kallar honom din Gud. Och detta hängivande är
hos dig icke ett hängivande blott i reflexionen, vilken
kommer efter och ser till, vad som redan är
verkställt, utan det är ett verkställande av den däri
inneburna överlåtenheten åt Gud. Det är det ovillkorliga
och genom ingenting utvärtes bestämda avgörandet
därav, att så måste det bliva och icke annorlunda.
Och denna handling får sitt omedelbara uttryck i
utropet: »min Gud, min Gud!» Med det, att din
handling får detta uttryck, som av din omgivning kan
uppfattas, har visserligen också hos dig en reflexion inträtt,
vilken beledsagar själva handlingen; men denna
reflexion är till den grad omedelbar, att hon icke ens
kläder sig i det utvecklade omdömets form. Du säger
icke: Gud är min Gud, utan du utropar blott: min
Gud, min Gud! och utropet uttrycker den
omedelbaraste möjliga reflexion. Och så omedelbar är denna
reflexion, att det icke kunde vara en möjlighet, att
densamma skulle kunna stå i strid med den handling,
hon beledsagar, eller uttrycka någonting mot
handlingen motsatt. Jag kan nämligen icke tänka mig,
9. — Wikner, Tankar och frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
