Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NITTONDE KAPITLET
131
I detta fall är formen här densamma, som när du nyss
sade: »min Gud», i vilket utrop huvudordet är en
vokativ, som i detta omedelbara uttryckssätt närmast
motsvarar ett du, och biordet är första
personens possessiv. Denna personliga innerlighet i
formen även hos den resonerande tankekraftens
verksamhet låter mig ännu ytterligare förstå, huru djupt inne
i din själ den källa ligger, ur vilken denna kraft
framväller, och huru outsägligt nära hon berör den först
omtalade viljekraften och den med henne omedelbart
förbundna reflexionen. Ja även innehållet i det
omdöme, du utsäger, är så till vida någonting personligt,
som; där är fråga om ett övergivande eller en skilsmässa
mellan dig och din Fader. Men visserligen är detta
innehåll eller detta personliga förhållande alldeles
motsatt det, som utgör innehållet i ditt föregående utrop:
»min Gud!» Den tanke, som detta utrop innebär, är
den, att Gud är din, eller att du äger honom genom
att aldrig i din vilja släppa honom; den tanke, som i
din fråga är inneburen, är den, att Gud övergivit dig,
och att du således icke längre äger honom. Dessa
tankar äro varandra alldeles motsatta, så att de icke
kunna bestå jämte varandra, utan en av dem måste
nödvändigt uttränga den andre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
