Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikningar från åren 1859—1872 - Långfredagens aftonsång 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÅNGFREDAGENS AFTONSÅNG 1859.
»Jag haver fullbordat det verk, som Du mig givit
haver, att jag göra skulle.»
När arbetets och vedermödans tid är till rygga och
dagen nalkas sitt slut; när redogörelsens timma står
för dörren; då är det lyckligt, om den, som fått sig
ett verk ålagt, också vågar säga, att detta verk är
fullbordat.
Är han då en arbetare, en dagakarl, som gör sitt
arbete av skyldighet och plikt, så är kanske dagen
tung och aftonen efterlängtad; men har han
fullbordat sitt verk, så skall kvällens stund bringa honom
hans lön. Och efter det var plikten som ålade honom
arbetet, så skall ock plikten bringa honom lönen.
Men är han icke en dagakarl, som arbetar av
skyldighet, utan för exempel en son, som arbetar av
kärlek för att glädja en älskad fader; — ja då kan
väl dagen bliva tung och aftonen efterlängtad; ja,
den blir efterlängtad i dubbelt mått, ty den bringar
en dubbel lön, en lön av — kärlek.
En gång — det är nu längesedan — stod så en
son inför sin faders anlete. Det var vid slutet av en
mödosam dag. Han hade åtagit sig av fri kärlek
ett verk, som ingen bland de många arbetarne i den
stora världarnes vingård mäktade utföra. Men Han
mäktade utföra det — ty han var stark så som ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
