Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Predikningar från åren 1859—1872 - Kristi förklaringsdag 1859
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PREDIKNINGAR 27
Gud är kärleken ännu i dag och har så varit i
evighet. Han har alltid älskat.
Men kärleken måste äga ett föremål. Fadrens eviga
kärlek måste hava omfattat en evig person: denne
evige person är Sonen. Så kan då Sonen i sanning
säga till sin Fader: »Du haver älskat mig förr än
världen var skapad».
Det är anmärkningsvärt, att världens skapelse här
nämnes i sammanhang med Fadrens eviga kärlek till
Sonen. Kärlekens natur är att giva. Fadren har ock
givit Sonen en gåva. Denna gåva är världen.
Men om världen, enligt Fadrens vilja, skulle bliva
en Sonens egendom; så blev den detta ännu mera
därigenom, att världen fick även sin tillvaro genom Sonen.
Därföre heter det om Ordet — Kristus — att »genom
det äro allting gjord, och det förutan är intet gjort, det
gjort är». (Joh. 1:3.) Som den, genom vilken allt
blivit skapat, är Sonen således i djupaste betydelse
Skapelsens Herre.
Och Sonen är Skapelsens Herre även så, att allt
ting äger sitt fortfarande bestånd i Honom. »Han
bär allting med sitt kraftiga ord», säger Apostelen.
(Ebr. 1:3.) Och Själv betygar Sonen, då han för
sista gången talar till sina lärjungar, att Honom »är
given all makt i himmelen och på jorden». (Matt.
28:18.)
Även i återlösningen har Fadren givit världen åt
Sonen. Med världen mena vi då i detta
sammanhang allt det, som till människan ställdes i ett så
nära förhållande, att det drabbades av den
förbannelse, vilken människan genom syndafallet nedkallade
över sig själv och den Skapelse, vars krona hon var.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
