Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WISBECK
vara tomt omkring dem. Där finns ingen att säga
ett förnuftigt ord, ge en myndig befallning, visa
en smula godhet.
— Du tycks förutsätta, sade Helga, att Gud,
släkt och vänner icke skulle kunna med godt hjärta
ge ett handtag åt en person, som icke erlagt
tributen af hänsyn i förväg.
— Några skulle göra det, svarade han. Men
du vet lika bra som jag, att vi numera aldrig
får reda på, när våra närmaste bäst behöfver hjälp.
— Anser du, att det var lättare den gången,
då vi hade lagen öfver oss och föräldrar och
myndighet att se till att den efterlefdes?
— Inte lättare, sade han, men enklare. En
människa står knappast ut att länge lefva ensam
med sitt samvete.
— En svag människa, nej, svarade Helga. Men
jag vill hoppas, att det finns starka människor som
reder sig utan stöd, vare sig af läkare eller andra.
Hon rätade på sig litet men sjönk ihop igen.
— Ja, hvad det nu angår, så kommer det alltid
här på jorden att finnas konflikter, där äfven den
starkaste behöfver hjälp af en tredje part, som icke
är förblindad af affekterna. Tänk dig en man och
en kvinna —
— Men, kära Krister, svarade Helga otåligt, det
där har då alls icke med läkarnas plikter att göra.
Och det var dem vi gick ut ifrån.
— Är det så länge sedan, du sist hjälpte en
kvinna mot en man, att du redan glömt det?
frågade Krister med ett tålamod, som retade Helga
ytterligare.
12. — Helga Wlsbeck. 177
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
