Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HELGA WI S BECK
Hon rynkade pannan, hon var slagen.
— Det är en nybörjarsjukdom hos mig, att
jag alltid kommer in i förtroenden och nästa
ögonblick är midt uppe i affären och handlar.
— Om jag trodde ett ögonblick att du menade
hvad du nu säger i ett anfall af dåligt lynne, så
skulle det göra mig mycket ondt, sade han mildt.
Men jag vädjar till ditt goda omdöme, som säkert
inte kan klicka, bara därför att det gäller dig själf.
— Håller han på så här och tröstar till dess
jag reser, så uthärdar jag inte, tänkte hon. Ack,
hur kan man ta så grufligt fel om det rätta ordet.
Kärleken skulle finna det, och vänskapen skulle
åtminstone veta att tiga.
Men han höll oförtrutet i. Och hon undrade,
om det var från tingssalen han hade denna
orubbliga ihärdighet.
— Det är den största tapperhet en människa
kan visa, den du visar, när du har mod att ta
ansvaret för andras lif på din rygg. Jag har tänkt
så ofta, att jag måste säga dig, Helga — hon
ryckte till, han märkte det, missförstod henne och
stelnade till — att det icke finns något så vackert
och oumbärligt lif som ditt.
— Se så där ja, tänkte hon, det fattades bara.
— Helga!
-Ja.
— Förstod du, frågade han betydelsefullt, att
jag måste säga dig detta. Jag trodde att du kanske
just nu, detta med stark tonvikt, kunde ha godt
af att veta, att någon helt förstod hvad du
betyder i världen.
178
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
