Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I-IELGA WISBECK
dig själf i förlitande på, att du har nog af att
lefva för din stora sak, den blir outhärdlig i
längden. Du behöfde några att dela det med som
rör dig innerst. Skall du alltid bära denna
rustning?
— Ja, sade hon, jag skall dö i den.
— För mig, Helga, tillade han sorgset, blir det
svårt att resa hem och för framtiden ingenting veta
om dig.
— Den, som vill veta något om mig, sade Helga
sakta, han må se efter, hur jag handlar.
Tåget med Krister och Elisabeth hade just glidit
ut ur stationen, och Helga stod kvar på perrongen,
som hon gjort så kusligt ofta den sista tiden, tyckte
hon, och såg efter dem, som försvunno. Afskedet
hade varit ganska flyktigt, och det skar henne i
hjärtat mer än hon kunnat ana, att ingenting sagts
om ett återseende. Om en halftimme skulle Hans
och Magda resa med ett annat tåg, och hon gick
fram och åter, medan hon väntade dem.
Där stannade deras bil, Hans hoppade ur, arg
som ett bi, när han såg på klockan och fann, att
han blifvit lockad till stationen tjugofem minuter
fore tågets afgång.
Medan han sysslade med stadsbud, biljetter
och pollettering, gingo Helga och Magda fram och
tillbaka utanför spärren.
— Min älskade flicka, sade Helga, du är så
duktig, och du skall vara duktig hela tiden.
— Ja, det vet du, Helga, att man måste,
svarade Magda. Man är väl en soldat.
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
