Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En edgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tad för rån och en gång för falskmyntning, notorisk
tjufgöm-mare etc., och Martins tre bröder likaledes. En sitter på
Malmö slott för mordförsök, en rymde till Amerika efter det stora
slagsmålet vid Bro, som kostade två menniskolif, den tredje
är oförbätterlig lösdrifvare.
— Snygg familj! *
— Mycket snygg. Och i ungdomen artade sig Martin
till att bli den värste af hela högen. Den värste
marknads-hj elten i domsagan var han, den styfvaste suparen och den
illmarigaste hästbytaren vida omkring. Men han fick tidigt
knäcken. Det var den gången han svor sig fri från
fattighus-Lenas pojke, som nu är vid husarerna nere i Skåne.
Det var mitt första ting, som det målet kom före —
det är nu tjugu år sedan. Martin var då ett par och tjugu,
hade ännu inte varit straffad annat än med böter för fylleri
och våld och var ännu en grann pojke. Hvad Lena beträffar,
så var hon också en rasande prydlig tös, och mer- än en
dug-tig hemmason gjorde sig’till för henne, fast hon bara varen
tjenstepiga. Och det var inte spektakel, inte, ty tösen kunde
valt mellan fyra eller fem präktiga giften, det är säkert. Men
det är väl inte så godt för en fattig flicka utan far och mor,
kan jag tro. En är ung och glad, och en vill inte binda sig
med det samma. Så blef hon bekant med Martin, och det
gick som det brukade för flickor, som stiftat bekantskap med
Silfverdalspojkarne.
Flickan ville inte stämma, men på fattiggården tvang
man henne till det. Martin nekade förstås, och fräck och
elak var han inför rätten. En massa vittnen hade de fram,
men domaren — det var en ung man, som satt sitt första
ting — kunde aldrig få det till mer än half bevisning.
Martin och hans slägt hade också fram vittnen förstås, som svuro
bort sig för tid och evighet och betygade, att tösen var ett
skarn, som höll sig till hvem det vara månde.
Nå, domaren dömde till edgång, fast hade vi inte haft
en enveten rackare med i nämden, så hade vi öfverröstät
domaren och då skulle allt Lenas vittnen fått gälla. För öfrigt
tänkte vi, att han aldrig skulle våga svära sig fri.
Tiden gick. Martin var hos presten och läste om edens
vigt, och illa bar han sig åt äfven der. Första gången
kunde han icke få rent betyg, så att edgången måste uppskjutas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
