Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En jul i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oländig markväg, använd uteslutande för bränsleförsling. Vägen
slutade vid en uthuggning nedanför en klippbildning och här
drog August Julianus in tyglarne.
— Här är rätta stället, sade han och hoppade af
vagnen. Tagande hästen i betslet ledde han den fram öfver
en besvärlig och stenig mark till en plats, der han visste ett
gammalt stenbrott vara beläget. Här hade naturen och
sprängkrutet i förening bildadt en grotta, stor nog att ge
plats åt både åkdonet och de deri varande.
Det snöade ännu, men platsen var skyddad af lummiga
granar, som växte uppe på klippkrönet och nästan bildade
ett tak för grottan. August Julianus såg till att hästen kom
i ett fullkomligt skyddadt hörn, hvarpå han tog Adelina
Elisabeth i armen.
— Väck käringen, sade han, och gå ut och skaffa pinnar,
men skynda er, för här är kallt som i h—e!
Qvinnan lydde. Det tog något besvär att väcka den
gamla och klargöra situationen, men det lyckades till slut.
Barnen hade icke mer än vaknat och genast somnat igen.
Sedan qvinnorna gått, undersökte tattaren sitt sår. Det
var alldeles ofarligt och kulan hade endast snuddat vid
handens ytterrand. Han tvättade sig med en handfull snö och
virade sin yllehalsduk hårdt om näfven, och satte sig sedan
med bränvinsflaskan vid sin sida att invänta sin fästeqvinna
och hennes mor.
Det dröjde en half timme, innan de kommo igen.
Under tiden förenade sig bränvinet och blodförlusten med den
utståndna dödsskräcken — ty August Julianus hade blifvit
förskräckligt rädd, då han såg August Eks revolver framför
sig — till att stämma tattaren vekt och ömt. Han tog upp
det minsta barnet ur vagnen, befriade det från några
omvirade trasor och började gunga det på armarne. När Adelina
Elisabeth kom tillbaka, satt han och sjöng »Nu är det jul
igen» med full hals. Alla barnen hade vaknat och af pur
förvåning öfver detta underbara glömt att skrika.
En brasa var snart uppgjord vid ingången till grottan.
Och nu började tattaren fira sin julhelg. Barnen befriades
från mattorna allt efter som det blef varmt i grottan. Skinka,
smör och bröd jemte bränvin och öl plockades fram ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
