Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om Thamar, Herrens stammoder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
även, att dessa den avlidne mannens rättsanspråk kunde —
och borde — utkrävas av hans närmaste rättsinnehavare, d. ä.
hans fader. Vi höra nämligen icke, att Thamars egna föräldrar
åtspordes om sitt samtycke till hennes avlivande. Patriarken
befaller i kraft av sin oomtvistade rätt. Huru långt står icke
vår tid med sin omskrutna ”humanitet” efter denna det
Gamla Testamentets strängt sedliga livsuppfattning. Man
skulle väl kunna anmärka (kanske just med stöd av den
här föreliggande berättelsen, att samma uppfattning icke
ifråga om männen intog en alldeles lika upphöjd
ståndpunkt. Men utom tidsförhållandenas olikhet måste vi komma
ihåg, att ehuru sedelagens fordringar utan all fråga äro
bindande jämväl för männen, dess hållande eller icke hållande
likväl aldrig någonsin för dem kan uppnå samma vitala, i
livets (och särskilt familjelivets!) alla förhållanden djupt
ingripande vikt och betydelse som i fråga om den andra
hälften av vårt släkte. Detta enkla faktum hava den s. k.
”qvinnoemanicipationens” förkämpar i våra dagar helt och
hållet förbisett.
Det är sant att Frälsaren själv i Joh. 8:1—11 visar sig
företräda en motsatt uppfattning, men, såsom för den
allvarliga bibelgranskningen är välbekant, äger detta i tid och
otid åberopade ställe med sitt halvt indifferenta ”laissez-aller”
icke samma anspråk på autenticitet som övriga delar av den
H. Skrift. I.L.K.] —
Men Thamar visste råd. Hon skickade helt enkelt till sin
svärfader de panter, som han vid det förut omnämnda
tillfället hade givit henne — ringen, staven och snöret — med
den spetsiga förfrågningen, om han händelsevis kände igen
dem.
Nu var det Juda’ tur att få blygas. Hans förlägenhet och
skam kände inga gränser. Djupt nedböjd och förkrossad
kunde han endast framstamma de ångerfulla orden: ”Hon är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
