Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8. De två befolkningsfrågorna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olikhet mot denna berör den vida mer andra samhälleliga
intressen än de rent ekonomiska. — Vare sig en befolkning
är tät eller gles, talrik eller fåtalig, så måste den i tidernas
längd vara eller bli stationär; och även när en tillväxt är
möjlig eller till och med önskvärd, kommer den dock,
åtminstone i länder av gammal odling, ovillkorligen att vida
understiga den fysiologiskt möjliga folkmängdstillväxten.
Även i fråga om den exceptionellt starka folkökningen
under senaste århundrade gäller detta; ty väl har
befolkningen under 1800-talet i Västeuropa nära fördubblats, och
i Östeuropa (Ryssland, Ungern, Galizien samt Balkanstaterna)
mer än fördubblats; men detta är dock långtifrån en
fördubbling vart 25:e år.
Allt talar för övrigt för, att folkmängdstillväxten under
det nu ingångna tjugonde århundradet i varje fall måste
bli ansenligt mindre än under det förra. Lägger man
nämligen nativitetsöverskottet eller den naturliga folkökningen
t. ex. under åren 1870—80 till grund, så skulle, efter vad
Philippovich (Grundriss d. pol. Oekon.) framhåller, det
sammanlagda invånarantalet i följande länder: Tyskland,
Österrike-Ungern, Storbritannien och Irland, Frankrike, Italien,
Schweiz, Sverge-Norge, Danmark, Nederländerna och Belgien
— alltså hela Västeuropa jämte Ungern och Galizien —
vilket år 1890 utgjorde 220 millioner, vid slutet av
innevarande århundrade uppgå till 658 millioner. Med undantag
av Ungern kan emellertid numera intet enda av dessa
länder brödföda sig självt — i alla händelser sker det
faktiskt icke — och tillsammans konsumera de hela den
övriga världens överskott av spannmål och köttvaror. Med
den nämnda folkmängdstillväxten skulle de därför, säger
Philippovich, tredubbla sitt anspråk på tillförsel av livsmedel
utifrån. Men detta är tydligen alltför litet sagt; den nuvarande
införseln utgör ju trots sin storlek i närvarande stund endast
en mindre del — låt oss säga 20—30 % av Västeuropas
hela livsmedelsbehov — skulle nu folkmängden och följaktligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
