Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ofta han kunde göra sig ledig från ömmare och angelägnare plikter i
Amaranter-orden, Redlige Svenskar eller vid glada maskeradtillställningar i f. d. Kirsteinska
huset.
Rosendals slott var uppfördt på Kongl. Djurgården. I enkel stil, ty den gamle
republikanske hjältekonungen sades icke älska prakt, och detta lustslott var ämnadt
endast till kongl. hof-tépavillon. En del af allmänheten trodde byggnaden vore
flyttbar, men detta bestriddes bestämdt af andra. Professor Limnell, denne Farnesinas
Raphael, målade där plafonder och arabesker, fullkomligt värdiga ändamålet och
mästaren. Rummen pryddes dessutom med upphängda förgyllda ramar, somliga med
oljefärgstaflor uti, — men de bättre med spegelglas, och när den stora Elfdals
por-fyrvasen uppställdes, kändes af åtskilliga lyriska poeter på bara backen utanför
liksom en fläkt från Augusti tidehvarf. Kronprinsen Oscar, grefve Gustaf Bonde på
Säfstaholm och förste expeditionssekreteraren herr Pär Ulmgren köpte taflor, ja det
gick rykte, att äfven andra bemedlade och välmående personer hyste varmt intresse
för konst. Som emellertid något direkt inflytande af detta varma intresse för konst
och konstnärer allt jämt fortfor att förblifva omärkbart, må det icke förtänkas, att
sådana mecenaters verkliga tillvaro här i lifvet uppenbart betviflades af mången fattig
artist, som ändå fullt och fast trodde på hvita frun.
Man skulle nästan kunna säga, att det kändes liksom ett slags solförmörkelse
i den inhemska konstvärlden. Det behöfdes inga sotade glas för att se det, men att
gräma sig däröfver hade varit både vanvettigt och gagnlöst. Visserligen kunde det
kännas ömmande för känslofulla själar, att det fortfarande skulle anses vara så
skamligt att befatta sig med skön konst, eller att de, som kallade sig dess idkare, så
oförsynt betraktades endast såsom en sämre art af lindansare eller konstberidare och
merendels blefvo ansedda för (hvad de visst ändå mången gång voro) kringstrykande
försvarslösa personer, men hvem kan bekämpa ödet, det järnhårda ödet?
Undergifvet och med tålamod hoppades man på andra och bättre tider och
försökte hämta tröst af rosenbusken, som lärer huru det först måste skjuta ut många
hvassa taggar, innan den härliga, fulla blomman slår ut i all sin fägring.»
När formelväsende och slentrian synas hafva utrotat allt initiativ, tagit alla
tillgängliga krafter i besittning, trampat ut banade stigar och makligt breda ut sig i
maktens och ärans ro, — då brukar förnyelsen vara nära. Den uppmärksamme
betraktaren skall då kunna varseblifva det späda skottet af den rosenbuske, om
hvilken Egron Lundgren talar. Föga aktad af trädgårdsmästarne, som icke hafva
planterat den, växer den upp utanför den hägnade konstens park. I bästa fall lämnas den
i fred att sköta sig själf bäst den gitter. Den kämpar för mark att sänka rötterna
i, för luft att breda grenarna i, på det att den måtte få välsigna nejden med sin
doft och sin fägring. Törnena komma, de äro vissa. Slutligen randas kanske en
dag, då knopparna brista och då människorna samlas i förundran öfver de nya
blommor, som slagit ut där de minst väntade det.
{+’4+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
