Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fessor för teckningen» (1856). Han sökte genast och erhöll ett års tjänstledighet
för hälsans vårdande.
Efter Westin hade äfven en »historiemålarelön» på 500 rdr b:o blifvit ledig,
och då Wahlboms hemsända arbeten, tre till antalet, utvisade, att han numera »med
utmärkt framgång sysselsatte sig med historiemålning», blef detta arvode honom
till-erkändt.
Den hårda kamp för uppehället, som Wahlbom dittills måst föra, hade således
mist sin udd, framtiden syntes betryggad, och möjligheten af en konstnärlig
verksamhet under gynnsammare förhållanden än förut var uppnådd — fast ty värr
för sent.
1 april 1856 arbetade Wahlbom på två målningar, »Erik XIV i fängelse med
Karin Månsdotter» och en rytterifäktning. Den senare, ämnad att utgöra pendant till
den tidigare till konungen sålda målningen, hoppades han skulle af konungen inköpas.
Denna tafla var måhända densamma som den af Wohlfarth omtalade »Slaget på hvita
berget», som ofullbordad kvarlämnades i Rom och sedan upphängdes i skandinaviska
biblioteket därstädes. Den sista tafla Wahlbom målade i Rom var af en för honom
alldeles ny art. Den föreställde, säger Wohlfarth, »Vällusten drömmande jämte le
diable qui ne dort jamais och som här sitter grensle och grinar — en effektfull
allegori i Giulio Romanos stil och med alldeles ypperlig kolorit». Den såldes i en
konsthandel vid via Condotti och kom till Ryssland.
På våren 1856 upphörde Wahlboms plågsamma ansiktsvärk. Själf ansåg han
detta vara ett symptom till tillfrisknande, men läkaren förmodade motsatsen, och han
fick rätt. »Som vanligt begaf sig Wahlbom vid sommarens annalkande från Rom»,
berättar Edvard Bergh i bref till Adlersparre, »och for till en liten stad i
Sabiner-bergen, Genzano, där han tog rum på en af konstnärer vanligen besökt locanda;
några danskar bodde där äfven. En dag infann han sig ej vid det gemensamma
middagsbordet, och då dörren till hans rum befanns läst, ansåg man att han gått ut.
Emellertid hördes han ej af den dagen; men då uteblifvandet äfven följande dag
fortfor, började värdfolket blifva oroliga, och vid närmare undersökning befanns hans
dörr läst innanför och nyckeln sittande i låset. Detta väckte misstankar att någon
olycka händt honom, och man beslöt att bryta upp dörren. Den syn, som då visade
sig, var förfärlig: Wahlbom låg utsträckt på golfvet, utan förmåga att röra en lem
eller yttra ett ord; endast ögonens hemska blickar tillkännagåfvo, att han ännu var
vid lif.» Nedbäddad i en trälåda, som gaf honom en liflig försmak af den sista
boningen, fördes han i detta hjälplösa tillstånd till Rom och låg i nio månader på det
protestantiska sjukhuset på Capitolium. Lynnet var dock ej alldeles brutet. »Då
han bars till och från sängen», berättar Wohlfarth, »kunde han ofta berätta historier
och träffande infall.» Den 1 december skref han t. 0. m. till Nyström, att han, efter
att hafva genomgått galvanisk behandling hos en läkare i Kaustadt i Wurtemberg,
kunde motse sitt tillfrisknande, fastän detta skulle taga lång tid. Svensk-norske
{+87+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
