Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
konsuln J. Bravo tillfogade härvid i ett postskriptum, att Wahlbom hade en alldeles
för sangvinisk uppfattning af sin belägenhet; i själfva verket var tillståndet högst
kritiskt. På julaftonen, då Edvard Bergh besökte Wahlbom, gret denne som ett
barn och bad till Gud att allt snart måtte vara slut. På våren inträdde någon
förbättring. Hans gamle vän professor Georgii, vid denna tid innehafvare af ett
gymnastikinstitut i London, hade genom en notis i Aftonbladet fått kännedom om hans
sorgliga belägenhet och uppmanade honom att försöka elektrisk behandling hos en
läkare Beckersteiner i Lyon. Georgii var då okunnig om karaktären af Wahlboms
sjukdom och skulle afrådt hvarje försök till sådan behandling, om han haft aning
om hans tillstånd.
Den tillämnade kuren i Kaustadt uppgafs, och i maj kunde Wahlbom anträda
resan till Lyon. En tysk vårdare från sjukhuset i Rom åtföljde honom och
blef hans trogne följeslagare till hans sista stund. Efter ett par veckors behandling
i Lyon kunde Wahlbom fortsätta resan till London. »Jag skall aldrig glömma min
känsla vid vårt möte», skrifver Georgii, då Wahlbom inbars i min gymnastiklokal,
och med svårighet igenkände jag min vän i denna hoptorkade gubbgestalt, oförmögen
till någon frivillig rörelse, förutom i de stora ögonen, där ännu uttryck af
flärd-frihet och godhet fortlefde. Det är mig ett under, att han haft mod och än mera
uthållighet till en så lång färd. Också var hans första ord: Min Gud, en sådan resa!»
Egron Lundgren befann sig vid Wahlboms ankomst i London, och de gamla
ungdomsvännerna återsågo hvarandra ännu en gång. »Stackars Wahlbom», skref
Lundgren till Anckarsvärd från Madrid, dit han i augusti afreste, »jag kan icke
beskrifva, huru grufligt bedröfligt hans tillstånd förefaller mig och huru jag förargat
mig att gatorna i London äro så långa som landsvägar och att jag därför icke har
kunnat vara hos honom så ofta som jag önskat. Jag besökte honom dock minst
en gång i veckan och försökte muntra honom så godt jag kunde. När jag reste,
var han kanhända en hårsmån bättre, och det tycktes verkligen som om
elektriciteten gjort honom godt, ehuru han säger sig själf knappt märka någon förändring.
— En stor lycka i Wahlboms olycka är att han funnit en så förträfflig uppassare,
en beskedlig tysk, som varit sjukvaktare på hospitalet i Rom och nu tyckes hafva
attacherat sig till Wahlbom som en amma till sitt skötebarn. Utan denne Friedrich
vet jag icke huru Wahlbom skulle kunna existera en timma, ty af egna krafter
förmår han själf icke en gång vända sig i sängen. Friedrich är stor och stark,
alltid vid godt humör, tillräckligt pratsam, hushållsaktig, nykter, med ett ord jag
har icke kunnat upptäcka mer än en svaghet hos honom — hans passionerade
kärlek till sina mustascher, som äro frodiga och långa, tvinnade liksom styfva becktrådar
med äkta kejserlig blanksmörja uti. Det roar honom kan jag tänka, och efter allt
är det ett nöje han väl må kunna förunnas — så länge han icke intenterar någon
coup d’état i Wahlboms regeringsform.» Detta porträtt, tecknadt med den glade
Egrons alltid lekande penna, förtjänar väl en plats i Wahlboms biografi.
{+88+}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
