Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Geografisk öfversigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skapen, så i Livlaud, der gränsen till Polen skar letternes land i tvenne
lika stora delar, och så äfven i Ingermanland, der talrika ryssar bodde inom
det svenska landamäret.
Hvad som i våra dagar är att anse som Sveriges största styrka och
bästa värn, den nationela enheten och den naturliga gränsen, utgjorde alltså
midt under storheten dess största brist och svaghet. Det fans ingen annan
enhet än statens, och denna var grundad med vapen.
Men under detta tidhvarf vann dock det egentliga Sverige för sig sjelft
just denna naturliga gräns och denna nationela enhet. Detta är för Sverige
och Skandinavien den svenska storhetstidens varaktigaste resultat. När
eröfrin-garna på andra sidan Östersjön försvunno, stod bakom det sönderfallande
stora omhöljet det nationela Sverige färdigt inom sina naturliga gränser.
I Norrland vans denna naturliga gräns, då genom brömsebrofreden 1645
till Sverige afträddes Jemtland och Herjedalen, samt utan särskild
af-trädelse Sä malandet — socknarna Särna och Idre mellan Herjedalen och
Dalarna — inforlifvades med riket. Kölens fjällrygg var dermed utåt hela sin
längd landgräns mellan Norge och Sverige. De norrländska elfvama flöto
helt och hållet inom svenskt landamäre, och Ångermanland, Medelpad och
Helsingland, hittills kustland till Norge, hade nu sina gränser betäckta.
Det var en varsel, om hvad som snart efter skulle genomföras i söder och
vester. Gränsens trygghet var dock ännu den enda styrka dessa landskap
tillförde riket. De utgjorde ett vildt jagtland och betesland; sparsamt syntes
bland fjällen en rödja på skogen. Naturen var i dessa bygder menniskan
ännu öfvermäktig liksom i det öfriga Norrland, som vid denna tid på två
tredjedelar af hela det egentliga Sveriges område endast räknade 50 000
till <50 000 inbyggare. I kyrkligt hänseende hade Jemtland förut hört till
Upsala erkestift, Herjedalen till Trondhjems, Särnalandet till Hamars stift.
De förra förenades under det nybildade Hernösands stift, Särnalandet följde
Dalarna. Ingen stad fans eller anlades här under tidskiftet. På en ö i
Storsjön låg Frösö skans, som betraktades som gränsfäste mot Norge.
Genom samma fred i Brömsebro återförenades efter nära tre århundra-
/
dens skilsmässa med sitt äldsta moderland ön Gotland. Den återvände som
danskt land. Erinringen om gammal samhörighet med Sverige var
försvunnen ur folkminnet, och det dröjde mer än en mansålder, innan de
nationela banden med Sverige återknötos. Öns kyrkliga förbindelse med
Linköpings stift hade blifvit af bruten vid reformationen; den bildade nu ett
eget stift. För den civila indelningen låg den gamla kyrkliga till grund:
Nord-, Medel- och Södertredingen utgjorde tillika de tre tingslagen. Vid
Roma kyrka hölls det danska landstinget, »gullandsfareraes ting», och sedan
det svenska lagmanstinget. Visby, nu en skugga af hvad det fordom varit,
hugnades 1647 med svenska stapelstadsprivilegier och erhöll i städernas
rangskala plats mellan Gefle och Falun; endast gröfre varor fingo utskeppas från
de sex uthamnarnä Bursvik, Klinte, Kapellshamn, Slite, Olofshamn och
Oster-garn. Visborgs fäste, som med sina fasta murar och sju torn trotsat så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
