Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs ungdom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mognad och inneslöt en rikedom af helsa: man kunde stundom i de yngre åren
se honom fakta sig fri från en sjukdom. Och det var ej blott det yttre, som
påminde om den forste Gustaf och vasaslägten; om någonsin hos en individ
en historisk slägttyp framträdt i sin fulländning, så var det vasaslägtens hos
Gustaf Adolf. Rikt begåfvade, stundom öfverlägsna naturer, men
lidelsefulla och våldsamma, hade framgått ur denna slägt. En sägen från äldre
tider talade om en förstörande demon, som lurade på djupet af de rika
krafterna; hos tvenne af Gustaf I» söner, Erik och Magnus, hade den trädt fram
i dagen. Men hos Gustaf Adolf hade den rika kraften hunnit till full jemvigt,
och hela hans yttre väsen gaf ett uttryck åt denna harmoni; deri låg den
trollmakt, hans personlighet utöfvade öfver alla som trädde i dess närhet, ej
en kufvande, men en upplyftande makt, ej den befallande herskarens, men
den upphöjda menniskans majestät. Det våldsamma och det lidelsefulla hade
hos honom upplöst sig i en viss häftighet, om hvilken han sjelf brukade säga,
»att, då han finge fördraga mångas fel, man också borde ursäkta honom hans
hetta», i en rastlöst arbetande inre kraft, en den skapande fantasiens glöd, som
i hans mannaålder föranledde den alltid lugne statsmannen vid hans sida,
Axel Oxenstjerna, till yttrandet, att om hans köld ej mildrat konungens ifver,
.skulle han for länge sedan varit förbrunnen. Såsom hos fadern och
farfadern var denna skapande kraft företrädesvis riktad på praktiska mål:
snillet på tronen var framför allt ett statsmannasnille och ett fältherresnille.
Men Gustaf Adolf var också den store talaren, i bredd med honom som talat
. vid Mora, han var kunskapsrik, ja, lärd som Johan III och med ansats till
konstnärlig begåfning som Erik XIV. Han älskade sång och musik; lutan
var hans älsklingsinstrument. Hans sinne var öppet för poesi; de få poetiska
stycken, man eger qvar af hans hand, alla vitnande om en sund och ren
verldsåskådning, äro diktade dels på svenska, dels på tyska, de svenska hållna
i en ton mellan folkvisans och psalmens. Att han äfven kunde anslå det
samtida konstqvädets ton, derom vitna de tyska dikterna, deri Venus och
Mercurius framträda vid sidan af Cupido; på tyska diktade han psalmen
»Verzage nicht, du häuflein klein», i vår psalmbok »Förfäras ej, du lilla hop!»1
Men föll då ingen skugga in i denna tafla? Hade den blott ljuspunkter
att visa? Otvifvelaktigt fans det brist och svaghet här som vid allt
mensk-ligt, och de frestelser af hvilka Gustaf Adolf möttes kommo ej endast utifrån.
Han hade den starka menniskans starka lidelser, och en och annan af
dem, som stått honom nära i ungdomsåren, har fruktat det värsta; hof-
1 Vi anföra som prof af Gustaf Adolfs
föremål förmodligen är Ebba Brahe:
Hoppet hafver jag stadigt haft
din hårdhet till att öfvervinna
med trofasthet, som Gnd har skapt
uti mitt hjerta och mitt sinne.
Hvi vill da då
min trogna tjen$t således försmå
och mig sluta ntur ditt minne.
diktkonst följande strofer nr en kärleksvisa, hvars
Fågelen nppå grönan qviste,
djuren nti marken villa,
skulle, hvar de min sorg visste,
mig hjelpa tårar att förspilla.
Eko mitt rop
formerar med sitt ljud en stor hop
emellan dessa berg och dalar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
