Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Danmark. 1611—1613
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forsvar. Intet motstånd mötte, så att, som Gustaf Adolf skrifver till hertig
Johan, »trupperna fingo grassera, sköfla och bränna efter egen vilja»; det var,
90m om Karl IX:s krigsplan från föregående året »att göra Skåne och
Bleking öde» skulle blifva verklighet. Förödelse gick öfver några och tjugu
socknar. Skräck utbredde sig rundt om, och landstorm restes i Skåne. Längre
i 9öder än till staden Vä, som, öfvergifven af sina invånare, då blef förstörd,
fortsattes emellertid icke tåget. Derifrån togs vägen i nordvestlig riktning
genom Göinge härads vilda, obanade skogstrakter upp till den andra af de
båda vägar, som ledde från Skåne till Sverige.
Vid Vittsjö kyrka, ej långt från gränsen, höll Gustaf Adolf den 11
februari 1612 nattrast; truppen hade enligt en berättelse gjort sig vakteldar af
kyrkbänkarna och stält hästarna i kyrkan. Här upphans han af Breide Rantzau
med Själlands och Skånes ryttarfanor samt 600 tyska ryttare, samma skara,
«om nyss härjat i Småland och nu från Bleking skyndat efter konungen.
Svenskarne öfverraskades och kringrändes, men bröto sig igenom efter en
förtviflad strid, som fortsattes i nattens mörker ute på Vittsjöns is. När
konungen sökte finna genaste väg mot gränsen, brast isen under honom,
enligt de flesta uppgifter ej ute på Vittsjön, utan på den å, som förbinder den
lilla Pickelsjön med denna. Han förlorad^ häst och vapen, men drogs sjelf upp
ur vaken af Per Baner och en ryttare under Uplands fana, Tomas Larsson,
som för sig och efterkommande rönte vedermäle af hans tacksamhet. Enligt
konungens egen uppgift omkommo i denna träffning 300 man; danska
uppgifter uppskatta förlusten till öfver 1 400 man, säkerligen fullkomligt oriktigt,
då större delen af hären redan dagen före träffningen hunnit öfver gränsen.
Ryktet, att konungen sjelf omkommit, gick öfver både Sverige och Danmark,
och ett kungligt bref måste utfördas för att vederlägga det.
Under tiden hade hertig Johan och fältmarskalken Jesper Mattsson Cruus
från Vestergötland brutit in i Halland och der farit fram efter den
befallning, Karl IX föregående året gaf åt Jesper Cruus, »att i Halland röfva,
bränna och ihjälslå allt hvad han kunde öfverkomma». Det uppgifves att
sköflingståget här gick öfver aderton socknar. Varbergs stad blef, åtminstone
till en del, förstörd.
Också Kristian IV hade dagarna förut med Hallands, Jyllands och Fyens
ryttarfanor samt en del af det tyska krigsfolket, i allt 3 000 till 4 000 man,
brutit upp från Varberg för att genom ett hastigt öfverfal! söka taga de båda
fästena vid Göta elf, Elfsborg och Gullberg, genom hvilka Sverige ännu
upprätthöll förbindelse med det öfriga Europa, sedan Östersjön och Öresund
blifvit tillslutna. Den samme hertig Georg af Lilneburg, som vid Lutter
1626 sa mycket skulle bidraga till hans nederlag, var i detta tåg hans
stridskamrat. Den 27 januari 1612 klockan två på natten hann den danska hären fram
tiH Gullberg och begynte strax storma. Gullberg var det mindre af de båda
fästena; det låg på en höjd vid elfven, omgifvet af vallar och grafvar med
ett utanverk af pallisader, som stod i omedelbar förbindelse med vallen.
Dan-skarne hade påräknat att finna grafvarna isbetäckta och väntat ringa mot-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
