Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Ryssland. — Freden i Stolbova 1617 - Freden i Stolbova, den 27 febr. 1617
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
beskickning anlända till Narva hösten 1615 för att efter hans anhållan
gemensamt med England utföra medlingen.
Med Nederländerna var Sverige förenadt genom gemensamma intressen
i Östersjön; till dessas skydd mot Danmarks anspråk på uteslutande
herravälde öfver detta haf hade de båda makterna året förut (1614) ingått det
förbund — det första af Gustaf Adolfs förbund med främmande makter —
hvari uppslaget legat till den stora afgörande förändringen af
maktförhållandena inom Skandinavien. Men ej heller med Nederländernas syften
öfverensstämde dessa Gustaf Adolfs högt flygande planer, hvilka i sjelfva verket skulle
ha gjort all handel mellan det vestra Europa och Ryssland beroende af Sveriges
godtycke. — Den nederländska beskickningen, som dröjde vid de ryska
fredsunderhandlingarna vintern 1615—1616, bidrog emellertid i väsentlig mån genom
sin opartiska medling till deras afslutande på ett för Sverige fördelaktigt sätt,
om också ej dess verksamhet i sjelfva fredsurkunden blifvit ens nämd, af
undseende för konung James Stuarts fåfänga att här liksom öfver allt få lysa
såsom fredsmäklare. Gustaf Adolf visade sin tacksamhet genom att åt dess
hufvudman, Reinald Brederode, skänka svensk friherretitel med friherreskapet
Wesenberg i Estland.
Under spänningen mellan de båda täflande makterna, under oändliga
formaliteter och ceremonier å ryssarnes sida — »onödiga och barbariska»
kallar konungen dem — utdrogos underhandlingarna i nära halftannat år.
Först när de svenska fullmäktige hotade att afbryta dem för att i stället
förlänga stilleståndet med Polen och derefter samtidigt, om också ej i förening
med denna makt, åter gå löst på Ryssland, kom freden ändtligen till stånd.
Fredskongressen hade flyttats från en ort till en annan. Dess sista möten
höllos i Stolbova, en nu försvunnen liten by vid Sjasfloden, i närheten af fästet
Ladoga; här undertecknades freden den 27 februari 1617. Endast högsta
trångmål under inre och yttre strider hade kunnat aftvinga Ryssland en fred,
sådan som denna nu blef.
Först och främst afträddes Keksholms län, karelernes gamla stamland
vid Ladoga, hvilket nu förenades med det öfriga finska moderlandet; hvad
Vasili Sjuiski lofvat i Viborg 1609 blef sålunda uppfyldt af den förste
Romanof. Vidare afträddes Nöteborg vid Nevas utlopp ur Ladoga, nyckeln
till Finland, från rysk sida och synpunkt — när tsar Peter återtog fästet 1702,
omdöpte han det också till Schlüsselburg (»Nyckelborg») — jemte derunder
liggande område af Ingermanland norr om Nevafloden. Freden i Nöteborg
1323 blef sålunda här tillintetgjord till Finlands fördel. — Derutöfver afträdde
Ryssland äfven de tre öfriga fästena i Ingermanland med underliggande län,
hvilka Sverige under kriget eröfrat: Koporje, Jama och Ivangorod. —
De anspråk på Estland och Livland uppgåfvos, som Ryssland grundat på
Dorpats anläggning af Vladimir den stores ättlingar före germanernes
uppträdande i landet. Dessutom inrymdes åt Sverige stora handelsförmåner och
betalades ett krigsskadestånd af 20 000 rubel. För priset af dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
