Sveriges storhetstid, från år 1611 till år 1718 / 73 (1881) Author: Magnus Höjer, Martin Weibull Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Stormän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

dessa färder genom landet: folksägnen bevarar dem mångenstädes ännu i
tacksam erinring. Man kan trygt säga, att ingen man i hans land kände det
bättre än han eller var der mera känd. Under dessa färder var det,
som folkets kärlek till honom befästes. Den hade instinktlikt mött honom i
hans ynglingaår, och den blef under hans mannaår belöningen för uppfylda
konungapligter.

Sällan följdes Gustaf Adolf på sina färder af någon medlem af riksrådet;
ärendena föredrogos vanligen af en sekreterare ur kansliet och afgjordes
omedelbart. Dröjde han i hufvudstaden, afgjordes de merendels på samma sätt,
eller också skedde det efter samråd med enskilda rådsherrar, företrädesvis
rikskansleren Axel Oxenstjerna eller någon annan af dem, som stodo i spetsen för
de olika styrelsegrenarna. Hans regering hade långt mera prägel af hvad
man sedan kallat en
kabinettsregering — om också hans kabinett
var Sverige — än af en
rådsregering. Ej heller var den som de
föregåendes en regering genom
gunstlingar, sekreterare och fogdar. Allt
tog under hans tid ett mer och mer
regelbundet skick; i dessas ställe
trädde nu ministrar och embetsmän.
Sjelf lade han hand vid allt och
berodde af ingen. Den nederländska
beskickningen, som 1616 kom till
Stockholm på återvägen från
fredskongressen i Ryssland, uttalar sin
förvåning öfver den insigt, med
hvilken den då blott tjuguårige
konungen förstod att behandla hvarje
förekommande ärende.

33. Axel Oxenstjerna (1583—1654).

I det monarkiska samhällets
historia är det alltid en svårighet
att urskilja, hvad som verkligen
tillkommer konungen och hvad som endast bär hans namn. Ensam har Gustaf
Adolf, lika litet som någon annan, uträttat allt, som knutits till hans
namn. Han har varit omgifven af betydande män, som både i krigets värf
och i fredens delat hans möda och hans ära. Det visar en sida af hans
konungastorhet, att han förstått finna de rätta männen och låtit dem verka med frihet
inom de verkningskretsar han anvisat utan att, som så många herskare,
söndra dem sins emellan för att ensam synas. Men visserligen har hans
storhet kommit att fördunkla dem både i samtidens och i efterverldens ögon:
först efter hans egen bortgång liksom begynna de att lysa med eget ljus.
Detta gäller lika mycket om fredens män som om de stora krigarne, en Gustaf
Horn, en Johan Baner, en Lennart Torstensson: en är det dock, som träder

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>