Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Gustaf Adolfs inre styrelse (1611—1632) - Kyrkan - Rättskipning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förslaget framlades 1623, aldrig kom till stånd. Det skulle troligen, såsom
samhällsförhållandena efter konungens död utvecklade sig, blott hafva fört
presterne i ett strängare beroende af adeln, och detta var i sjelfva verket redan
stort nog, då adeln utöfvade en privilegierad valrätt vid tillsättande af gällen.
Men det svenska samhället behöfde ett oafhängigt presterskap såsom ett
folktribunat mot adelsväldet. Förslaget, då det 1625 återkom i den förändrade
form, att konungen ville taga »några gudfruktiga, skickliga och vällärda
teologer sig till hjelp», afvisades ändock af biskoparne, ty dessa »gudfruktige,
skicklige och vällärde» hade för öfrigt det felet att ej vara biskopar.
Förslaget framstäldes sedan med lika liten framgång under följande regering.
Inom rättskipningen blef under Gustaf Adolfs regering äfven ett
godt stycke samhällsarbete utfördt. Med riktig politisk takt var det just på
detta område, som utgångspunkten togs för alla de andra omskapningarna.
Här voro obestämdheten och oordningen sådana, att landet vid konungens
trontillträde stod invid laglöshetens gräns; också kunde han vid en blick
tillbaka säga till ständerna på riksdagen i Stockholm 1617, att han »väckt lagen
så godt som upp från de döde». De lägre domstolarna voro såsom förläningar i
adelns händer — äfven adliga damer innehade häradshöfdingssyslor för
inkomsternas skull —; embetena sköttes mestadels af okunniga vikarier med namn
af lagläsare, ehuru de mångenstädes ej kunde läsa sin lag. Inom den högre
rättskipningen hade räfstetinget kommit i fullkomlig glömska — i
mannaminne, säger konungen på riksdagen 1614, har ej sådant varit hållet —;
rättartingen i landsorterna motsvarade ej heller mera samhällets behof af en
öfverdomstol. Konungen framlade nu, så snart de värsta oredorna efter danska kriget
hunnit häfvas, vid riksdagen i Örebro 1614 en rättegångsordning,
hvarigenom ej blott en fast öfverdomstol med säte i hufvudstaden och utöfvande
uppsigt öfver rättskipningen i landet kom till stånd, utan också åt rättskipningen
i lägre instanser bereddes en jemnare gång. Öfverdomstolen var svea hofrätt
med riksdrotsen till ordförande, en vice ordförande och tolf bisittare, frälse och
ofrälse, hvaribland fyra riksråd. Den kallades rikets »öfversta parlament» och
hade ursprungligen uppdrag att såsom högsta domstol utan vad döma konungs
dom; men då den patriarkaliska seden hos den rättsökande menigheten att vända
sig till konungen personligen ej lät sig bryta, blef den redan 1615, året efter
sin instiftelse, endast en mellaninstans, och högsta domsrätten stannade hos
konungen, som utöfvade den med riksrådet. Derjemte var hofrätten adelns
särskilda domstol. Då det snart visade sig, att hofrätten i Stockholm ej var
tillräcklig för uppsigten öfver rättskipningen i landet, inrättades 1623 särskild
hofrätt för Finland i Åbo och i Dorpat (fullmakt 1629) för Östersjölandskapen;
i regeringsformen 1634 fulländas organisationen genom upprättandet af göta
hofrätt i Jönköping. Genom denna rättegångsordning reformerades derjemte
så vidt möjligt de lägre domstolarna; adelns rätt till domarembetena, tryggad
genom konungaförsäkrans ord, utgjorde dock alltid ett hinder derför. Domared
infördes, domböcker påbjödos, en bestämd instansordning stadgades; tre gånger
om året skulle ordinarie häradsting hållas och lagmansting åtminstone hvart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
