Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i östersjölandskapen. 1617—1626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från 1628, då konungen fann nödigt att för hans bekanta maklighet i
krigföringen låta honom endast hafva befattning med generalguvernörsposten i
Riga, kan de la Gardies faltherrebana anses slutad; segern vid Wenden är
tillika hans sista fältslag. Gustaf Horn deremot, som detta år vann slaget
rid Wolmar, utvecklade så mycken duglighet som öfverbefålhafvare, att
konungen vid landstigningen i Tyskland 1630 kallade honom till sin närmaste man
i befälet.
Genom Gustaf Adolfs segrar hade Livland uppnått sin befrielse från
Polen, och det kom nu för detta olyckliga land, om hvilket alla grannmakter
kämpat, en tid, då det kunde tänka på att åter uppbygga, hvad som blifvit
nedbrutet under ett århundrade af förstörelse — en af de få ljuspunkterna i
dess historia.
Om en fullständig införlifning i Sverige kunde ej vara tal. Natur och
historia hade skilt landen åt. Polens exempel borde också afskräcka. Dessutom
var det Sveriges statskonst att icke undertrycka folkegendomligheten. Gustaf
Adolf följde denna statskonst, och den följdes efter honom i två mansåldrar;
det slutliga afsteget derifrån skulle komma att stå Sverige dyrt. Han insatte
en generalguvernör och rörde for öfrigt ej vid den egendomliga författningen
och förvaltningen, sådana de utbildat sig under riddartiden,, och som de äfven
af Polen vid landets öfvergång under dess välde blifvit bekräftade genom
Sigismund Augusts frihetsbref 1566, deu livländska adelns Magna charta. Detta
frihetsbref blef af honom bekriiftadt, och han förnyade äfven 1629 den försäkran,
Karl IX genom 1602 års kapitulation redan gifvit ridderskapet om oqvald
besittning af under föregående länsherrar förvärfvade länsgods. För öfrigt skönjer
man från första ögonblicken af besittningstagandet en strafvan hos konungen att
befasta det nya väldet med moraliska band. Ordningens och rättens,
religionens och odlingens välsignelser borde fastare än något annat knyta
Livland vid Sverige. Också fästes för mansåldrar vid det nya moderlandet
denna kraftfulla adel, hvars stamfäder, Europas sista korsfarare, en gång
kommit från trakterna af Rhein och Weser för att här plantera korset.
I följande århundrade skulle den vara med om att regera Ryssland; i detta
trängdes dess slagter om tjenst i Sveriges härar och om platser på dess riddarhus.
En blick på namnen der vitnar om en hel adlig invandring: huru månget af
dessa namn har ej kommit att stanna i Sveriges historia bland de utmärkta
statsmännens och krigarnes. Men om den livländska adeln här blef upptagen,
sa hade redan Gustaf Adolf sörjt för, att Sveriges adel också fick fast fot
i Livland. Samma domäner — de forna riddarslotten, ordenskomturerna —
som Polen omformat i starostier, blefvo nu ärftliga län för den svenska
högadeln. Den rikaste förläningen fick Axel Oxenstjerna, nämligen det
af Polen återupprättade katolska biskopsstiftet Wenden och starostiet Wolmar;
oxenstjemska slägten i dess olika linier kom längre fram under
storhetstiden att besitta en tiondedel af Livlands jord. Närmast i storlek stod
riks-skattmästaren Jesper Cruus1 förläning Karkus och Rujen: Pernau gafs som
grefskap åt Thum; slägten de la Gardie kom i besittning af Dagö. Så frikostig
Ss eri ges historia. IV. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
