Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Kriget med Polen i Westpreussen (1626—1629)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvaije fiende. Yid Montauer spitz och Danziger haupt, der floden gör sina
forgreningar och dermed bildar detta deltaland — werder kallar man dess delar
med olika namn efter städerna — upprättade Gustaf Adolf (1626) de första af
dessa fasta läger, som utgjorde egendomligheter för hans krigskonst, förebilder
till de mera bekanta, dem han sedan slog vid Werben och Ntirnberg. Annu ett
.sådant befäst läger lät han slä vid Dirschau, det vanliga öfvergångsstället öfver
Weichsels hufvudarm. Genom detta afskar han förbindelsen med Danzig och
hafvet; det var för det inre Polen som en pulsåders afskärning. Från dessa
fasta vapenplatser kunde han sedan ej bortjagas under fälttågens lopp: de
lätta polska ryttarhärarnas angrepp studsade mot fästenas vallar och kanoner.
Polackarne gjorde, liksom sedan Wallenstein, sitt bästa för att härma honom
och uppförde de följande åren i sin ordniug fasta läger vid Mewe och Graudenz,
längre upp vid Weichsel, hvarigenom de också hindrade vidare framträngande
in i Polen och äfven höllo sig vägen öppen för förstärkningar från Tyskland,
men Weichsels deltaland var förloradt för dem. Konungen hade vid
besitt-ningstagandet öfver allt tagit hyllning och insatt svensk förvaltning med
regelbunden beskattning. Han uppträdde som den evangeliska lärans
beskyddare, utnämde superintendent och kyrkoherdar, inrättade protestantiska
skolor och gjorde anstalter för att reformera det katolska Ermeland.
Biskopsstiften, klostren och flyktade katolikers egendom togos i beslag. Med frikostig
hand strödde konungen förläningar åt de sina: sin gamle lärare, Johan Skytte,
skänkte han biskopsdömet Worraditt med dess inkomster; riksamiralen
Gyllen-hjelm fick Tsjernovits1 kloster i förläning; det gafs såsom alla dessa förläningar
onligt Norrköpings besluts vilkor. De preussiska protestanterne fingo också
sin lott af indragningarna. Dock gick det mesta till Sverige: mässhakar och
kalkar, kyrkklockorna från Frauenburgs domkyrka, altarprydnader från klostret
i Oliva, jemte hästar i mängd och flere hundra får för att förbättra de inhemska
raserna, allt om hvartannat. Äfven preussisk allmoge sändes öfver till Sverige,
de unge för att sättas i tjenst hos den svenska allmogen, de äldre och gifte
för att upptaga öde kronohemman. Sådan var denna tids krigföring.
Yid Dirschau blef en brygga slagen* öfver Weichsel, och de svenska
vapnen utbredde sig öfver hela Pomerellen bort mot pommerska gränsen.
Dermed var en ring så att säga sluten omkring Danzig, den vigtigaste
punkten på denna krigsteater och den enda som återstod, för att Gustaf Adolf
-skulle varit herre öfver Weichsels mynningar och Östersjöns kust intill tyska
rikets gräns. Om han kunnat vinna denna stad, hade han vunnit sitt mål,
men Gustaf Adolfs preussiska fälttåg skulle, liksom i framtiden Karl X Gustafs,
stranda på denua mäktiga stadsrepubliks lifliga frihetskänsla och vakna blick
iör sina handelsförmåner.
Ty Danzig förblef otillgängligt både för vapenhot och underhandling.
Till en böljan hade konungen erbjudit att hålla sin här på afstånd från staden
och äfven att skona dess besittningar. Hau ville erkänna Danzig som fri stad
och trygga dess fria handel, han erbjöd både för sig och efterkommande Sveriges
beskydd mot alla fiender; endast fordrade han, att staden skulle ej blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
