Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - GUSTAF II ADOLF (1611—1632) - Det tretioåriga kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lika litet som kejsaren motsvarade den franske eller spanske enväldige
konungen, lika litet kunde den tyska riksdagen lämpligen jemforas med Englands
parlament, Hollands generalstater eller Sveriges riksdag. Kejsaren var den
medeltida feodalmonarken, riksdagen den medeltida feodalförsamlingen. Har
funnos inga folkombud; det var mera en kongress af furstar och
riksomedel-bara ständer än en folkrepresentation. Verdsliga furstar, somliga i makt
jem-förliga med Europas konungar, andra med områden ej större än vanliga gods,
hade här plats vid sidan af andliga valfurstar af olika värdighet, från
kurfurstar till furstliga klosterabboter; medlemmar af det fria riksridderskapet,
hvars 1 300 slägter på sina gods häfdade samma sjelfständighet som furstarue
inom sina land, bildade här afdelningar vid sidan af de fria riksstädernas
ombud. Tyskland var splittradt i omkring 1 800 nära sjelfständiga samfund,
andliga och verldsliga, större och mindre, alla blandade om hvarandra i
gränslös förvirring; kejsarens och det tyska rikets namn gåfvo en enhet, som i
verkligheten icke fans. Och lika liten verklig betydelse för enheten hade den i
början af sextonde århundradet upprättade kretsorduingen med rikshären for
nödtorftigt upprätthållande af riksfreden. Kejsare, riksdag, rikshär, alla
tillsammans voro blott yttre enhetsbancf. Om en verklig politisk eller nationel
enhet kunde ej vara tal.
I detta föråldrade, osammanhängande samfund hade reformationen fallit
som en tändande brandfackla; splittringen hade derigenom blifvit söndring.
Hastigt utbredde den sig med den dubbla kraften af en på en gång religiös
och nationel rörelse; 50 år efter det Luther brutit med Roma, hade fem
sjettedelar, andra samtida säga nio tiondedelar, af tyska folket omfattat de
nya lärorna. Adla och oädla bevekelsegrunder samverkade, krassa verldsliga
beräkningar och äkta kristlig frombet. Ty brytningen med den gamla kyrkan
var aldrig blott en brytning med hennes dogmer; den gälde hela hennes
for-verldsligade viisen, hennes författning och verldsliga makt, mångenstädes denna
senare framför allt. Reformationen hade öppnat en utsigt till fredligt landförvärf,
som alla skyndade att begagna, trosvarme och egennyttige om hvarandra. De
tre verldsliga kurfurstarne af Sachsen, Brandenburg och Pfalz gingo i
spetsen, och alla furstar af betydenhet följde efter; Baiern ensamt bland
Tysklands större stater förblef Roma troget. Så uppstod det oupplösliga förbuudet
mellan protestantism och furstemakt, som varit af så stor betydelse i
reformationens historia. De hade växt upp och stärkt sig vid hvarandras sida; snart
hörde de så nära samman, att den enas undergång kunde anses innebära den
andras. Tillsammans blefvo de representanter för andlig och politisk frihet.
Men emot dem förenade sig makter, som i sin ordning blefvo liktydiga med
andligt och politiskt förtryck: den romerska kyrkan och kejsarmakten. De
andliga riksständerna, hotade i sin tillvaro, flockade sig som naturligt till
den gamla kyrkans värn. I kurfurstekollegiet motvägde de tre andliga
kurfurstarne af Mainz, Trier och Köln de tre verldsliga protestantiska; i
furstekollegiet, der hela skaran af biskopar och prelater hade säte och stämma,
utgjorde de kyrkliga riksständerna flertalet och kunde således här sätta en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
